Dagens Nyheter – 23 februari 1872, sida 2

der framför honom på tiljan, och jag vill tvinga honom att beundra och applådera mig. Hon kände sig ha fått nytt lif och ny kraft. Hennes tillvaro hade åter ett mål. Hon ville täfla med Ida om hans kärlek, hans beundran. Nu var representationen slut. Ida Neormina framropades och neg behagfullt för den applåderande publiken. Kransar och blommor flögo från alla håll in på scenen, och nu reste sig äfven Arthur upp samt kastade en krans af törnrosgor till Idas fötter. Den firade aktrisens anlete strålade af glädje, under det hon med handen helsade åt alla sidor. Nu fattade hon plötsligt några blommor och kransar samt kysste dem i sin hänförelse. Ridån föll i detsamma; och knappt hade detta skett, förrän Ida kastade blommorna ifrån sig på golfvet och hennes ansigte förmörkades. — Ett sådant snålt, eländigt pack denna publik är! Inga smycken, inga perlor, inga juveler! Ingenting annat än kransar, grönskande lagerkransar! Bah! om de ändå vore af silfver, om några juveler glänste som daggdroppar i dem! Men hvad skall jag göra med allt det här? Foder åt gässen, dertill kan det duga. Nu störtade en skara af damer och små flickor, alla tillhörande balettkåren, fram mellan kulisserna, de kastade sig öfver dessa berg af blommor, och hvar och en sökte förekomma