Dagens Nyheter – 22 februari 1872, sida 2

regeringen äro rådunde, och vill jag härvid elutligen tillägga, att det nu ifrågavarande trontalet icke utgjort något undantag från den af mig anförda allmänna regeln. Hr Sven Nilsson i Österslöf förklarade sig ha erhållit den upplysning, han önskade erhålla, nemligen att hvarzen detta eller föregående tal kunna och böra anses såsom regeringshandlingar. Ehuru han trodde, att denna upplysning är för några öfverraskande, så måste han dock känna sig tillfredsställd med densamma, enär man nu vet hvad man har att rätta sig efter. Han kunde dock icke underlåta förklara, att herr justitiestatsministerns tillägg, att det ifrågavarande trontalet likasom alla andra dylika utgör uttryck af regeringens åsigter, på det högsta förvånade honom, Han förstod nemligen icke, huru detta kan stå tillsammans med förklarandet, att det icke varit föremål för regeringens öfverläggning eller beslut. Omedelbart efter interpellationens besvarande öfvergick kammaren till behandling af de ärender, som stodo å dagens föredragningslista, hvarå främst förekommo statsutskottets utlåtanden angående anslagen å riksstatens tre första hufvudtitlar. Första hufvudtiteln, innefattande anslagen till hofoch slottsstaterna, blef af kammaren bibehållen vid det hittillsvarande beloppet, eller 1,417,000 rdr, och lemnades sålunda utan afseende, såsom statsutskottet tillstyrkt, hr Jöns Pehrs:ons förut omtalade motion om nedsättning af detta belopp. Motionären uppträdde och motiverade i korthet sitt yrkande att riksdagen måtte förklara, att vid blifvande regentombyte det kungliga apanaget betydligt bör nedsättas samt att redan nu en indragning af 15,000 rdr å anslaget till hofstallet måtte ske. Ingen af kammarens ledamöter biträdde detta yrkande, men vid af hr Jöns Pehrsson begärd votering visade det sig att 64 andra delade hans åsigt, hvaremot 98 röstade för statsutskottets mening. Andra hufvudtiteln. Första punkten i betänkandet om denna hufvudtitel (anslagen till justitiedepartementet) afstyrkte bifall till ett af regeringen begärdt anslag af 900 rdr, såsom förhöjning af anslaget till biträden åt Svea hofrätts tjenstemiän. Härom uppstod i andra kammaren en envis, men föga intressant diskussion, som öppnades af justitiestatsministern, hr Adlercreutz, hvilken sökte visa att de åtgärder, som vidtagits till de rättsökandes beqvämlighet, åsamkat hofrättens auktuarie ökad sysselsättning, hvilken borde godtgöras med ökad aflöning. I samma syfte yttrade sig hrr Bovin och Åstrand. Utskottets afstyrkande mening försvarades af hrr Posse, Dufva och Jan Andersson i Jönvik, hvilka sökte göra gällande den mening, att lindring kunde beredas nämnde tjensteman genom att öfverflytta det för honom nödigt ansedda biträdet från annat håll, der göromålen zenom ofvan antydda åtgärder minskats, hvarjemte dessa talare, liksom förut utskottet, ansågo att en ändamålsenlig förenkling af expeditionssättet skulle kunna häfva nu öfverklagade olägenheter och göra de till hofrättens disposition ställda arbetskrafter tillräckliga. Denna mening delades äfven af kammaren, som biföll punkten utan voteriog. Första kammaren fattade ett motsatt beslut: uppå yrkande af hrir L, af Ugglas och L. De eer. Punkterna 2—5 biföllos af amdra kammaren utan diskussion, hvaremot 6:e punkten, angående extra anslag till Utvidgning af skånska hofrätten, gaf anledning till en vidlyftig öfverläggning. Statsutskottet hade genom den: förseglade sedeln tillstyrkt detta anslag af 10.000 rdr, mot hvilket beslut andra kammarens samtliga ledamöter i utskottet reserverat sig. Hrr Jan Andersson i Jönvik, Posse, Carl Ifvarsson, Jöns Pehrsson, O. B. Olsson, Dufva, Keij och Ola Jönsson i Kungshult förfäktade reservanternas mening, hufvudsakligen på det af dem angifna skälet, att då den under 57 år afhandlade frågan om embetsverkens omorganisation i riktning af en behböflig förenkling icke lyckats komma till någon lösning, vore det nu på tid att, genom att vägra anslag till fortgående på samma väg, framtvinga reformen, hvartill så mycket mera skäl förefinnes nu, då i följd af lyckligare konjunkturer tvistemålens antal förminskats, så att de vid hofrätterna balanserade målen blifvit betydligt färre. Mot dessa åsigter uppträdde justitiestatsministern, hr Adlercreutz, hrr Carlen, Kolmodin, Sven Nilsson i Österslöf, Mannerskantz, Rundgren och Åstrand. Deras hufvudargument var att det ifrågasatta anslaget ju endast vore afsedt för den rättsökande all