Dagens Nyheter – 19 februari 1872, sida 1

De enda och säkra medlen att stilla de oroliga arbetarne och nedtysta deras knot synas dertör vara att uppfostra dem till förståndiga, praktiskt dugliga menniskor, att lära dem sjelfva inge hvad som bäst gagnar både dem sjelfva och staten samt att göra full rättvisa åt deras arbete och skicklighet. De många tillfällen att inhemta kunskap, som nu gifvas, hafva gjort det omöjligt att längre bibehålla arbetaren i den tron att han är en lägre varelse än någon annan samhällsmedlem. Men att ändå äflas att bos honom bibehålla en dylik tro, förvillar hans begrepp och gör att han uppfattar samhiällsordningen belt :annorluada än den i sjelfva verket är, Sedan man icke längre kan bibehålla arbetaren i fullständig okunnighet, bör man laga så att han får en sådan kunskap, som är byggd på naturens och förnuftighetens lagar och icke på en falsk pietism, Och sedan man icke längre. kan få honom att tro det grofar. betarens göromål äro af mindre vigt för samhället än någon annans, bör man icke göra en så stor skilnad i sättet, hvarpå de bemötas och aflönas, att den ene, med äfven det trägnaste arbete, knappt kan förskaffa sig ett tarfligt bröd, under det den andre frossar i öfverflöd. De anspråk, hvilka flerstädes i andra länder framstälts pockande och ofta öfverdrifvet, hafva, så vidt jag kunnat märka, hos oss framkommit i en mycket mild form. På ett humant, om än rättframt och okonstladt sätt fordrar den svenska arbetaren ett humant bemötande af dem, med hvilka han kommer beröring. Han fordrar icke upphäfvandet af arfs och den enskilda eganderätten, hvilka han tvärtom respekterar, utan endast att de personer, hvilka köpa hans arbete och skicklighet, skola betala dem så, att han deraf kan hafva sin anständiga bergning. Han fordrar ett annat skydd för sin ålderdom än det att sedan han i tjogtals-år bidragit att samla medel ät en annan, han skall bortstötas och insättas på nådebröd i en fattigförsörjningsinrättning; Man vill här invända att arbetaren, liksom andra personer, bör medan han är yngre och starkare. tänka på ålderns dagar och för dem spara något af sin arbetsförtjenst. Godt och väl! Men man glömmer härvid att den arbetglön våra flesta arbetare få mottaga är så ringa, att den med knapp nöd räcker tillatt betäcka utgifterna för hans enkla och tarfliga lefnadssätt, ja att han mången gång nödgas draga in på sina utgifter på bekostnad af sin helsa och sina arbetskrafter. Men oaktadt dessa små och ofta otillräckliga inkomster har dock en stor del arbetare tänkt på fromtidas Ah we nom ic sluga ärsälgiuter SJkt försäkra stg va uagot stöd, då sjukdom gör det för dem omöjligt att förrätta sitt arbete och följaktligen törtjena sin veckopenning. Dessa rättvisa och. billiga anspråk och fordringar hafva -jag upprepar det — i all-mänhet icke framstälts med ett pockande hot, utan värdigt och humant. De borde derför på samma sätt besvaras. Men detta sker ty värr icke alltid. Flera torde hafva den erfarenheten att de blifvit, lindrigast sagdt, ovänligt bemötta, då de önskat eller vågat göra framställningar, som afsett förbättrandet af deras vilkor. Ja, det gifves exempel på att arbetsgifvare, hvilka genom sina arbetares skicklighet och flit samlat betydlig förmögenhet, ansett det med sin värdighet oförenligt och derför vägrat att mottaga ombud från dessa arbetare, då de haft någon framställniag att göra. De på senaste tiotalet i vårt land stiftade arbetareföreningarne torde för öfrigt gifva ett någorlunda clart begrepp m våraarbetares å3igter och sträfvanden. I början torde de måhända hafva hos en och annan väckt vissa farhågor, men dessa undanröjdes snart. Föreningarne önska väl reformer, men ej omstörtningar. I stället att åstadkomma missnöje och oreda, hafva de sökt att bland sina ledamöter sprida