Dagens Nyheter – 19 februari 1872, sida 1

Nej, jag stannar, och jag har ditt löfte att du icke skall stöta mig ifrån dig. — Ack, Marie, du vill dö? Hvad ondt har då lifvet gjort dig, min stackars sköna lilja? — Det plågar mig så förskräckligt, detta lif. Det ligger såsom bly på mitt bröst, så att jag ej kan andas. Det har vältat sig som en klippa öfver mitt hjerta, så att detta icke mera kan slå. Låtom oss afkasta denna lifvets tunga börda, som trycker vårt bröst, och vi skola åter kunna andas fritt! — Ja, låtom oss skiljas från lifvet, Marie! Kom till mitt hjerta, min syster! Jag skall icke stöta dig ifrån mig. Gif mig din hand, för att vi må tillsammans gå till en annan verld! Hon lutade sig mot hans bröst och tryckte en kyss på hans läppar. — Ack, jag måste således dö, för att erfara denna himmelska sällhet! sade han med ett sorgset leende. ; Från fyrpannan uppstego, små blåaktiga moln, som sakta sväfvade omkring i rummet. Luften började redan tjockna, och ett lager af rök utbredde sig öfver de olyckligas hufvuden. — Fäll ned rullgardinen, sade Marie med ett hemskt, förfärligt lugn. Se här, tag din ytterrock och lägg den i fönstret, för att så mycket som möjligt utestänga den friska luften; desto förr skall döden komma. ? Victor gjorde detta. Nu satte de sig stilla.