Dagens Nyheter – 19 februari 1872, sida 1

kaffe, under det att jag endast längtar efter en giftdryck att hälla i munnen på henne! — Se så, sluta nu! sade hon skrattande. Det är nog att jag om aftnarne ganska ofta måsto tömma giftbägaren och vrida mig i dödskampens qval. Vi äro nu, gudskelof, icke på teatern, min älskling; och jag har verkligen ingen lust att tillfredsställa dina galna nycker och öfvertaga en roll i denna scen, som det behagar dig att uppföra. — I eviga Gudar! Hon kallar detta en roll! utropade Askanio, i det han sammanknäppte sina händer. Härpå störtade han fram till henne samt fattade hennes arm med sådan våldsamhet att hon tappade kaffekoppen, hvarvid dennas mörkbruna innebåll utgjöt sig öfver den praktfulla duk, som betäckte bordet. — Qvinna! mumlade han mellan tänderna. Qvinna, se på mig! Betrakta noga dessa af smärtan förvridna drag, detta öga, hvari förtviflans eld flammar, ser någon så ut, som spelar en roll? — Ah! yttrade hon leende, du spelar ju och anfäktar dig jemt och ständigt. Du spelar komedi hvarenda timme på dagen, du spelar komedi när du är sjuk och när du är frisk, när du skrattar och när du vredgas. Ingenting hos dig är sanning och natur. Du är skådespelare till lif och själ, och när du inte har någon annan att spela för, så spelar du. för dig sjelf. Du är i stånd till att, då du ligger i din säng, uppföra komedier till