Dagens Nyheter – 17 februari 1872, sida 1

Hennes glödande ögon följde honom och de voro såsom tvenne osynliga, magiska trådar, de der höllo honom tillbaka. Han kände deras starka magnetiska kraft och vände sig om. Hön ropade sakta hans namn; med ett språng var han åter hos henne. — Ännu en kyss, min Rinaldo, min Hjelte, min riddare, som för mig utgjutit sitt ädla blod! hviskade hon. De kysste hvarandra. — Farväl nu!... Och i eftermiddag kommer du? — Jag kommer och har med mig det juveldiadem, som jag lofvat dig. — Adjö! Denna gång gick han icke ifrån henne. Han förblef stående och såg efter henne, till dess hön trädt in i tamburen och tillslutit dörren. Nu var hon borta. Solglansen försvann från hans ansigte, leendet frös till is på hans läppar. Det var gom om han i en hast kastat af sig lyckans mask och nu visade sitt naturliga anbigte i hela dess svarta dysterhet. Han stödde sig, kraftlös och likasom förkrossad mot väggen bredvid dörren, och en så djup, qvalfull suck framträngde ur hans bröst, att Maries hjerta begynte häftigt darra och hennes ögon fyllas af tårar. — Ja, hviskade han, jag skall komma och gifva henne diademöet. Hvad gör det, om afgrunden slukar mig en timme förr eller senara?