Dagens Nyheter – 17 februari 1872, sida 1

ll Hennes händer darrade så att hon knappt kunde hålla i nålen, hennes ögon voro så tårfyllda, att hon endast med svårighet kunde se arbetet, som hon hade framför big. Hon måste först veta, om Arthur kommit tillbaka och om han var frisk och glad, innan hon kunde få någon ro. I går skulle Arthur komma, alltså kunde hon taga för gifvet att han i dag skulle besöka Ida. Derför var det hon vid en så ovanlig tid lemnade sitt hem. Då hon nalkades Neorminas hus, slog hennes hjerta så våldsamt att hon knappt kunde andas. Darrande och dödsblek stödde hon sig mot väggen bakom den uppslagna porten. Det föreföll henne, som skulle i dag hennes öde afgöras, som gkulle i nästa stund hela hennes framtid bestämmas. Hjertat har ibland sådana aningar. Der, der stannar en vagn utanför porten. Marie, hvilkens ångest nu stigit till sin höjd, lutade sig fram och kastade en blick genom portspringan. Det var han. Hon såg honom träda in, hon såg ett blekt, dystert aånsigte passera förbi sig, hon såg att han hade den högra armen förbunden. Utom sig af förskräckelse sjönk hon tillbaka mot väggen. När hon återvann fattningen och reste sig upp, var han redan försvunnen. Han hade gått upp till sin älskariana, Hon hörde huru dörren i andra våningen slogs igen efter honom. Maries hjerta intogs af de smärtsammaste