Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 1

Och det var verkligen ett gudomligt skönt konstverk, do hado framför sig. Huru majestätiskt var icke detta lejon, som stod der stolt och lugnt, med högburet hufvud, med mahnen fladdrande för vinden och med blicken fästad på denna unga qvinna, som låg på sina kuddar, försjunken i ljufliga drömmar, utsträckande den högra armen, för att leka med lejonet, i hvars mahn handen var begrafyven, och i venstra handen hållande en söndertrampad krans, af hvars blommor en och annan sågos strödda på kuddarne. Hon bär en lång, veckad klädning, som emellertid är så fin och tunn att den sköna, jungfruliga kroppens ädla former synas derigenom, och som räcker endast till axeln, lemnande barmen bar och äfvenså skuldrorna, öfver hvilkot det långa, upplösta håret nedfaller i rika lockar. Hennes ansigto är af on förtrollande, originel skönhet; det är icko en efterapning af antikens mönster; pannan är högre än hos den mediceiska Venus, den erinrar snarare om det imposanta Junohufvudet i Villa Ludovisi. De hvälfda, svällande läpparne äro öppnade såsom hos Niobe, skillnaden är blott den att ett leende spolar omkring dem, man ser, att denna mun icke, såsom Niobeg, nyss har utstött ett anskri, utan öppnat sig blott för en suck, som kanske härrörde af kärlek, kanske af sgmiärtsam längtan. Hennes blick -möter lejonets, och det är just denna blick, den rena, oskuldsfulla, sköna jungfruns blick, gom beherrskar