Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 1

döljer sig bakom signaturen G. N., för at derpå grunda omdömen och slutsatser; mer så mycket torde vi dock få följa dessa omdömen i spåren att vi, i fall J. A. G:s förmodan angående författaren till broschyren om mirnisterkrisen är riktig, utan att göre osg skyldiga till någon indiskretion, kunna beklaga tillkomsten af nämde broschyr. Ur denna, bar man nemligen påstått, framlyser ett finådrigt svällande hat mot det nya representationssättet och mot dess upphofsmän, -blandadt med åtskilliga sunda och träffande omdömen öfver den närvarande situationen. Man finne raf den uddiga, polerade pennan, den lätta eleganta stilen att författaren fortfarande och företrädesvis älskar att två sina händer; men med en dylik trägen sysselsättning torde svårligen kunna förenas att taga tyglarne för att köra och vändat. Anhängarne af den nya representationen synas oss derföre kunna utan alltför stora Tfarhågor hänge sig åt nöjet att åhöra de spirituella boutader som gifvit sig luft från detta håll; och dessutom — den fosterlandskärlek som vid resgervationernas afgifvande på riddarhuset dagen efter det nya statsskickets seger yttrade: För första gången helsar jag i dag den unga Svea. Jag gör det med vemod, ty iag älskade hennes moder, som i går jordades, och under hvars medeltidsdrägt ett svenskt, ett ungdomsfriskt hjerta alltid klappade. Jag gör det med oro, kanhända derför att jag icke känner henne så väl som jag kände den garala. I alla händelser är hon ung; kauske skola hennes första steg blifva stapplande: det är då vår pligt att stödja henne, och vi skola göra det kärleksfullt; kanske behöfver hon ännu en uppfostran; det är då vår pligt att gifva henne den, och vi skola göra det ömt, men allvarligt, så att hon en gång för våra efterkommande må blifva hvad den hädangångna varit för oss, att hon må blifva, icko blott älskad som den gamla, utan äfven såsom hon lycklig, stark och fri. denna fosterlandskärlek ensam förbjuder antagandet att broschyrförfattaren G. N. är samme man som så uttalat gig. Den kan icke ett ögonblick misstänkas att hafva förgätit både för litet och för mycket; förgätit för litet af egna tycken och bortglömt för mycket af löftet om kärlek. Man kan misstycka att stora egenskaper användas som leksaker, och företrädesvis att mera kittla än afväpna gamla motståndare, men man kan icke misstänka något försök att göra dem till häfstänger för öfverändakastande af det bestående; allt öfrigt oafsedt ega de dertill för mycken böjlighet. Hvad som än kan sägas om J. A. G. men böjlig är han icko. HSjelf förklarar han sig icke särdeles tycka om ett konstigt fäktsätt och vilja hålla sig endast till den raka primen utan alla finter och degagementert. Men erkännas måste att ehuru han klandrar motståndarens lågstöt, så gör han sig sjelf skyldig till sidohugg, och ehuru han ogillar G. N:s dunkla uttryckssätt, så häntyder hans egen bristande förmåga att kunna tolka detta alltför mycket, antingen på en klen vilja i detta hänseende eller också på eget dunkel i uppfattningen; och vidare — då J. A. G. omnämner, att friherre De Geer under ministerkrisen skulle varit erbjuden bildandet af en ny konselj för att åter ställa sig i spetsen för ärendena, samt tillägger: för min del vill jag icke dölja att jag har mina egna tankar om detta erbjudande, och jag kan ej annat