Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 1

än uppriktigt lyckönska friherre De Geer att han ej af en alltför långt drifven undfallenhet eller godtrogenhet lät förleda sig att antaga detta anbud, utan vid detta tillfälle afhöll sig från all närmare inblandning i de kombinationer som då uppgjordes, så frestas man verkligen att vid detta tillfälle önska det J. A. G. mera begagnat Cden raka primen utan alla finter och degagementer, Som det nu är, har han varit: alltför fin för sitt auditor:um. Hvad i de tvenne Aftonbladsartiklarne för öfrigt förekommer, såsom försvar för den nya representationen, underskrifva vi med nöje. Det har äfven varit oss en angenäm öfverraskning att af J. A. G. finna följande yttrande: Det är, enligt min åsigt, ett alldeles falskt antagande att utgången af försvarsfrågan skulle hafva blifvit gynnsammare under det förra statsskicket, än som nu blef fallet. Det förhåller sig i min tanke tvärtom så, att fastän frågan om en lämpligare organisation af landtförsvaret ännu är oafgjord — och stora vigtiga frågor behöfva tid för sin mognad — hafva vi likväl, genom beviljando af högst betydliga anslag för afhbjelpande af de materiella behofyen, kommit vida längre, äfven i ordnandet af denna angelägenhet, än som eljest, under de två ståndsriksdagar (af hvilka den sista just nu skulle pågått) sor under tiden hade infallit, med någon sannolikhet kan antagas hafva varit händelsen. Detta erkännande utvisar att man lugnat sig betydligt sedan man vid urtima riksdagen hysteriskt utropade: Svenskar! Svenskar! Vi instämma också till principen i allt hvad hr J. A. G. säger om vigten och värdet af regentens personlighet och omgifning, om ordnar, om hofembetens rang m. m. Vi tro att artiklarne i detta hänseende innebära särdeles tänkvärda gaker, men vi instämma icke i sättet, hvarpå allt detta säges; och är det väl J. A. G. som bör klandra om några missbruk af kungliga prerogativer egt rum? Har han sig icke bekant att å andra sidan, då friherre Gripenstedt gjordes till baron 1860, vid Carl den XV:s kröning, och år 1862 erhöll serafimerbandet, ansågs detta med fullt skäl som en vacker gärd åt en verkligt storartad, fastän omtvistad statsmannaverksamhet? — Band binda, yttrade en gång en annan statsman, CO. G. Tessin, om ordensväsendet, men minnets band af gemensamt upplefda, gemensamt åstadkomna ärbeten förbinda ännu mera; situationer finnas, der ömsesidig värdighet fordrar att det enda klander som bör uttryckas är tystnadens. Äfven den kan vara uttrycksfull. Att gå längre blir — otacksamhet.