Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 2

S— OR UWV oo ty det är alltid smärtsamt för en fader att nödgas vittna mot sin egen son. — Ack! ni är en ädel man, och jag skall känna mig stolt och lycklig öfver att få räkna mig bland era närmare anhöriga, yttrade profossorn, i det han hjertligt tryckte gehoimorådets hand. Härpå närmade han sig med brådskande steg de fyra andra professorerna, som nu stodo tillsammans i en grupp. — Ha ni hört, mina vänner, sade han med låg röst, att geheimerådet Ziehs son befinner sig bland de täflande? — Han har tyvärr ingen egentlig talent, anmärkte en bland herrarne. — Han är en sjelfsvåldig, högfärdig yngling utan något slags högre och allvarligare sträfvande, sade ena annan. — Men han har dock en stor förtjenst, hviskade professor Etterbach. Han är sin fars son, och ni veta väl, att fadren snart kommer att bli en ganska vigtig och inflytelserik person för oss? Ni ha er bekant, att han är nära boslägtad med premierministern, och ni torde derför ej bli alltför mycket förvånade, när jag säger er, att geheimerådet von ZiekK vid den nuvarande ecklesiastikministerns snart förestående afgång kommer att öfvertaga hans portföijj. — Ah! utbrusto de häpna professorerna. — Således blir geheimerådet Zieh för framtiden vår högste förman, och det kommer att