Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 2

här i staden inställd för utrönande huruvida han egde tillgång till laga försvar, mot polismästaren Östlund, som vid tillfället fört ordet i poliskammaren, sig förgått såmedelst, att Nilsson, hvilken under uppgift att han hos namngifven person fätt löfte om arbete, anhållit att genast varda ställd ä fri fot, i vredesmod deröfver att polismästaren afslagit Nilssons begäran och förordnat att för inhemtande af upplysning rörande riktigheten af Nilssons berörda uppgift han skulle i bäkte förvaras till påföljande dag, dels kastat en från foten aftagen toffel af Jäder mot polismästaren, dels ock mot honom utfarit i smädliga ord och botelser — har af Svea hofrätt blifvit dömd att hållas till fängelse i G månader. (A.-B.) POLISEN. Happspringning. För ett par dagar sedan hördes. ett förtvifladt bultande å fönstret till en å Söder boende poliskonstapels bostad och en ängslig stämma skrek: Söta konstapeln, ta tjufven, ta tjufven! Di har svulit min kappa. Konstapeln rasade, lifvad af tjenstenit, upp, fick veta att den skrikande (en tjenstflicka) nyss blifvit bestulen på sin nya kappa. Nu bar det af i språngmarsch för konstapeln till — närmaste pantlånare, förstås, men det var långt nog dit. Under vägen sprang vår polisman förbi en qvinna, som äfven på bästa vis egagnade sig af sina fortkomstledamöter för att komma fort. Anländ till pantlånaren, behöfde han ej vänta länge förr än den qvinna han sprunsit förbi infann sig för att belåna — just den stulna kappan. Tjufven greps och befanns vara för 3:o resan stöld straftade och afvikna Maria Kristina Mellberg. Sjelfmordförsök, I måndags afton gjorde förrådsvaktmästaren O. A. Ericsson, boende vid Roslagstorg, försök att afskära halsen på sig. Försöket misslyckades och Ericsson vårdas å lasarettet, dit han genast efter sjelmordsförsöket affördes. I går förmiddag lefde han ännu. LANDSORTEN. 2 Nytt aätal mot stadsfiskal Kant. I Karlshamns Allehanda för i lördags läses: Till denna dag hade mureriarbetaren Carl Nilsson från Torstarp utverkat sig stämning å stadsfiskal O. N. Kant, med pästående om ansvar och ersättning för det han på hvarjehanda sätt misshandlat och pirat käranden, i ändamål att tvinga honom till bekännelse till delaktighet i en hos körsnären Schimpke här i staden är 1870 föröfvad stöld. Å . Då detta mål till handläggning påropades, inställde sig såsom ombud för käranden sakföraren H. E. Morin här i staden, hvilken uppgaf, att sedan Nilsson,-som har klen kro psbyggnad. blifvit inställd till polisförhör hos Kant och förnekat delaktighet i det tjufnadsbrott, man velat lägga honom till last, Kant med knutna händer och under uppmaning att bekänna tilldelat honom flera slag i hufvudet, dervid Kant äfven ryckt honom i håret och våldsamt stött kärandens hufvud mot rummets väggar. Kärandens anrop om förskoning hade lemnats utan afseende af Kant, som, då han såg att han med misshandlingen ej kunde förmå käranden till bekännelse, inmanade honom i häkte under hotelse: du skall få sitta der och besinna dig. I följd deraf satt käranden häktad i härvarande cellfängelse några dagar, men blef af rädhusrätten vid första ravsakningstillfället lössläppt och i slutligt utslag frikänd från delaktighet i tjufnadsbrottet, men, såsom lagligen förvunnen att ha snattat en del till 25 öre värderade s. k docke lappar, dömd att för första resan snatteri böta 25 rdr. För brott hade käranden förut ej varit tilltalad. Kant uppträder i hög ton och förnekar tillmälet, under hvarjehanda förklenliga uttryck mot kärandeombudet, och uttrycker den förboppning, att sådane ombud genom statens mellankomst snart skola undanrödjas. Han inser icke huru någon hederlig person kan.vilja uppträda mot ordningens upprätthällare och åtaga sig utförandet af någon sak för personer, hvilka blifvit såsom brottslingar ansedda. Vidare lät han sin harm utbryta mot skandalskrifveri i tidningarne och anförde såsom jäf mot till vittne åberopade, honom underlydande polisvaktmästaren Hellström, att denne skulle vara hans ovän. Sedan kärande-ombudet yrkat särskildt ansvar å Kant för dennes mot ombudet fällda miss firmliga tillmälen, och rådhusrätten, enär Kant icke i någon mån styrkt sin jäfsanmärkning mot vittnet Hellström, tillåtit denne jemto öfriga vitt nen, mot hvilka jäf ej förekom, att på vittnesed i mälet höras, intygade sammanstämmande, efter aflagd ed, bemälde Hellström och polisvaktmästaren Regnell, hvilka vid åtalade tillfället på en gång närvarit, att svaranden Kant vid polisförhöret först uppmanat käranden Nilsson att bekänna sin delaktighet i det tjufnadsbrott, hvarför han var misstänkt. Men då Nilsson betygade sin oskuld, upp: rusade Kant mot honom och med knutna händer oupphörligt tilldelade honom slag på slag i hufsvudet, till dess han syntes tröttna. Derefter satte sig Kant och såg på delinqventen samt frågade om han hade besinnat sign Nilsson betygade fortfarande sin oskuld och bad om förskoning. Derpå upprusar Kant ånyo och tilldötar honom flera slag med knutna händer i hufvudet. Nilsson syntes då digna ner mot golfvet, hvarpå Kant med sin venstra hand fattar honom i häret, uppreser och tilldelar honom ytterligare med sin Knutna högra hånd flera slag i hufvudet, hvilket han derunder våldsamt stöter mot väggen, allt under uppmaning att bekänna, hotande att annars för derfva honom, Nilsson fick deretter gå hem, men infann sig dagen derpå och blef ytterligare misshandlad at Kant, som slutligen häktade ho: nom. Deremot kunde vittnena — af hvilka det ena bestämde slagens antal till minst 15 och det andra till minst 10 — icke intyga, att Kant vid åtalade tillfället begagnat det tillhygge, en 3. k. tjurmejsapiska, som Kant medgaf att han innehar. (aktzonstapeln Wahlström intygade på vittnesed, att Nilsson, då han af Kant häktades, visserligen såg mycket medtagen ut och klagade öfver att han blifvit misshandlad, men som det var så vanligt att personer, som blifvit häktade efter det de