Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 1

dre för hvarje dag, sade geheimerådet. Dessutom kunna vi ju uppskjuta bröllopet ännu flera år, ja, vi måste det troligtvis. Ty om min son, såsom jag hoppas och önskar, i dag vinner priset, så reser han ju till Italien, för att vistas der minst tre år; och efter hans återkomst måste vi först skaffa honom en passande anställning, innan .han kan tänka på att gifta sig med fröken Angelika. Jag tager nemligen för gifvet att ni ej vill ge er vackra, älskvärda dotter åt en ung man, som på intet sätt gjort sig bemärkt och som saknar inkomster. Min varmaste, min innerligaste önskan är derför, att min son i dag måtte vinna priset. Gör han det icke, måste våra barns förening ännu länge uppskjutas, ja, den blir kanske alldeles omöjliggjord, och det vore för båda parterna en stor olycka, ty de stackars barnen älska hvarandra så högt. — Vet ni, hvilken af dessa modeller är er sons verk? frågade professor Etterbach mycket sakta. — Jag vet det, och jag må tillägga, att jag ovilkorligen skulle tillerkänna honom priset, om jag inte vore hans far. Men som förhållandet nu är, kommer jag att bestämdt rösta emot honom, för att visa min opartiskhet. Det är en pligt för mig, om också en sorglig pligt. Jag skulle derför helst ha sett, att jag sluppit deltaga i den öfverläggning och votering som här kommer att ega rum;