Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 1

terial bilda en majöritet som skulle taga regeringstömmarne i sina bänder. Vi tro dock att flertalet af partiets mera framstående medlemmar endast syftade på att få i sina händer någon mera individualiserad gren af regeringen, d. v. s. ett embete; och de fleste af dem uppnådde äfven detta sitt syfte. Om partiets chof, hr Lagerbjelke, hysa vi dock bättre tankar, för så vidt det gäller hans afsigter på den tiden. Vi tro att han under de första åren af sitt mer framstående uppträdande på Riddarhuset hade sig föresatt ett bestämdt politiskt mål, nemligen att, stödd på en sjelfständig Riddarhusmajoritet, beherrska rikets öden och att han med sitt representationsförslag afsåg att af Riddarhuset skapa en samling af Xgentry, efter engelskt mönster. Vi vilja nu ej utlåta 088 angående riktigheten eller oriktigheten af detta hans politiska system, utan ha velat erkänna att han hade ett dylikt och sålunda skilde sig från den stora skara embetsjägare som utgjorde hars trupp. Under första hälften af 1854, då hans representationsförslag föll, ej ensamt i de öfriga stånden, utan äfven på sjelfva riddarhuset, fick dock hr Lagerbjelke förmodligen klart för sig att om det än icke skulle varit ett oriktigt politiskt system han kämpat för, så hade han åtminstone stridt för ett omöjligt, eller med andra ord, han fann det omöjligt att ur riddarhusmaterialet skapa ett engelskt gentry. Det synliga resultatet blef att junkerpartiet reducerades från ett sjelfständigt adelsparti till ett regeringsparti quand meme, fullkomligt så pålitligt som hr von Hartmansdorffs obrutna skaror, och att ledningen af detta parti öfvergick ur hr Lagerbjelkes händer till den då i sin fulla kraft varande grefve Henning Hamiltons. Han upptog den tråd som hr v. Hartmansdorff lemnat, och under en viss tidrymd af hans chefskap utbildades ännu fullkomligare på Riddarhuset detta system af ovilkorligt anslagsvoterande åt regeringen som till slut medförde den gamla representationens upplösning. Lika säkert som att Amen uttalas hvarje söndag i kyrkan, lika säkert var äfven att då voteringarne i förstärkta statsutskottet skulle börja kunde man från adelns och presteståndets majoritet påräknå delegerade som voterade för anslag åt regeringen utan att besvära sig med någon mer eller mindre djupgående pröfning af desamma. Den som något följt med händelserna på senaste tiden vet alltför väl att det var just detta ovilkorliga anslagsvoterande som gjorde de Styå första stånden så impopulära i landet och som utbildade den starka opinion, hvilken fordrade den gamla representationens upplösning, Men, för att återkomma till vår utgångspunkt: Hvyad har första kammaren häraf att lära? Oss synes att lärdomen ligger temligen nära till hands, men beklagligen kunna vi ej säga att lärdomen blifvit lika lätt insupen som den varit lätt att vinna, Ivärtom tro vi att första kammaren är på väg att råka in på samma afvägar som fordom adeln och presteståndet. De s. k. gemensamma voteringarne under våra senaste riksdagar börja spela samma roll som let förstärkta statsutskottet under den gamla representationen. ! Liksom det då alltid inom adeln och presteståndet med visshet fanns att påräkna TR RS rt a tå dat INTSP AR Sh RS VOR JAR SN aa SEE IR