Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 1

YLE. rn Rn Fr SF RS AES RESTEN SENSE ter äro riddare eller kommendörer — m: hafva åtskilligt att lära af vårt forna SRidderskap och AdelX, särdeles under de senare årtiondena af dess tillvaro såsom politiskt stånd, samt huruvuda det ej må vara skäl för nämda kammares ledamöter att i tid göra sig till godo lärdomarne af Riddarhusets fel. i För hvar och en som följt med vårt lands historia under de senaste decennierna af den gamla representationen måste det vara bekant att det allt mer och mer på riddarhuset utbildade sig en majoritet af tjensteadel, hvars mest karakteriserande egenskap bestod deri att den voterade för uniforment. Det var egentligen friherre af Nordin som bragte metoden i system; men gin fulla utbildning erhöll den först under hr vy. Hartmansdorffs och sedermera grefve Henning Hamiltons skickliga ledning. Partiets hufyudstyrka bestod af tjenstemän af alla grader och åldrar ända från den 70årige presidenten ned till den 25-årige kungl. sekreteraren. Partiet var dock ej afsedt till dagligt bruk i hela sin mångfald, utan hade en organisation hvilken i viss mån liknade den i vår egen tid så vidt omtalade organisationen af stam och beväring. Stammen, d. v. es. partiets ledare, och några få andra tjenstgjorde beständigt i både diskussion och votering, men Sbeväringen tjenstgjorde i allmänhet endast i voteringarne, beroende partiets talrikhet på den större eller mindre vigt cheferna fäste vid de för tillfället förekommande frågorna. Det var egentligen vid tre tillfällen under riksdagarne partiet var samladt i hela sin numerär och vid hvilka tillfällen det aldrig annat än undantagsvis (såsom i början af 1840 års riksdag) förfelade sitt mål att med en stor majoritet besegra sina motståndare: nemligen vid utskottsvalen, när någon större konstitutiv eller anslagsfråga förekom, och framförallt vid tillsättningen af förstärkta statsutskottet. Vid dessa tillfällen uppträdde alltid partiet talrikt och oemotståndligt med friska voteringskrafter från statsdepartementena, kollegierna, riksbanken och garnisonen, ehuru det påstås att inom sistnämda depot på senare tider rådde ej så ringa Cfronderi. Frågorna, som vid dylika tillfällen förekommo, voro naturligtvis mycket olika, men målet till hvilket sagde majoritet sträfvade var alltid detsamma, nemligen att understödja regeringen quand meme. Det var denna majoritet fullkomligt likgiltigt eller, rättare sagdt, denna majoritet vågade icke lägga sig uti, hvilka rådgifvare konungen i sin vishet behagade välja. Det var nog att en af konungen vald regeringspersonal fanns, och den borde understödjas mot hvarje opposition, särdeles i fråga om anslag, från folkets sida. Partiet såg under hr von Hartmansdorffs ledning sina skönaste dagar och hade då en fasthet i organisation och en pålitlighet i voteringen som voro värdiga ett bättre mål. Då hr von Hartmansdorffs krafter började försvagas, uppstod det så kallade Junkerpartiet med grefve Lagerbjelke i spetsen. Detta parti afsåg i sin början ej alldeles detsamma som riddarhusets dittillsvarande majoritet, d. v. s. att votera anslag åt reseringen, antingen denna var god eller dålig. Partiets handlingssätt, i dess början, idagalade att det ville ur Riddarhusets ma