Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 1

Under det att professor Reinhold sålunda stod ensam i sin fönsternisch, begrundande stundens vigt, voro de öfriga sex herrarne inbegripna i lifligt samspråk med hvarandra. Här stodo två och talade om läckerheterna vid ministerns supt, der resonnerade två andra om dagens politiska nyheter, medan de två återstående herrarne gingo arm i arm fram och tillbaka i salen. s Deras samtal fördes sakta och syntes vara mycket vigtigt. Gång efter annan kastade de förstulna blickar på statyerna, ty dessa voro föremålet för deras ömsesidiga meddelanden. — Ja, sade geheimerådet von Zieh, det är som jag sagt er, våra barn älska hvarandra. Min son tillstod det för mig i går och bad mig bli hans förespråkare hos er, brudens högtärade fader. Jag lofvade honom detta med glädje och frågar er nu, min värderade vän, om ni vill upptaga min son till er måg och lyckliggöra honom med er äldsta dotters hand? — Men Angelika är ännu så ung, bäste herr geheimeråd, svarade professor Etterbach gsmåleende. I sjelfva verket kände han sig oändligt smickrad af utsigten att bli så nära beslägtad med geheimerådet von Ziehs ansedda familj, som räknade sina anor från en aflägsen forntid. — Ungdomen är ett fel, som blir allt min