Dagens Nyheter – 12 februari 1872, sida 1

-— l(0 — hvarför måste jag lida så mycket och underkastas en bådan förödmjukelse? . Och han slog sig med händerna för sitt bröst, som höll hans qvalda bjerta fånget, och vredens och skammenp tårar frambröto ur hans ögon. Marie lade vänligt sin arm på hans axel oeh sade i en nästan förebrående ton: — Stackars barn, huru föga känner du ej ännu af lifvets sorger, eftersom du har tårar för sådana bagateller! Fattigdomen är ingen skam, och för hennes skull behöfver du visst icke sänka din panna och känna dig förödmjukad. Nej, min bror, slå upp dina ögon och säg mig, att jag har rätt. Säg, att vi äro fattiga, men säg det leende och med gladt, oförskräckt sinne. — Nåväl då, Marie, vi äro fattiga, det är slut med våra tillgångar. Men hvad gör det? Låt blott några få veckor gå förbi, och denna nöd tager en ända. Jag får då medel att skaffa min syster en värdigare boning och att försätta henne i en ställning, som bättre passar för henne, — Men till dess? frågade hon, i det hon såg på honom med ett mildt småleende. Victors blick fästades åter på golfvet, och den stackars unge mannen suckade. Mario fattade hjertligt hans hand och förde honom tillbaka till den stol, han en stund förut lemnat. — Korn, yttrade hon, och låt öss språka