Dagens Nyheter – 12 februari 1872, sida 1

a ERE AE OD SE förefölle honom mindre lämpligt, att frågor rörande enskildes rätt behandlades af personer, som endast vore beroende af konungens nåd, Innan talaren fästade uppmärksamheten på denna omständighet, förutskickade han dock den anmärkningen, att konungens nu varande rådgifvare lika väl som deras företrädare haft fullkomligt både rena och fria hänler och att alla till k,. m:t hänskjutna mål äfven af denna art blifvit samvetsgrant behandlade. Derefter vände sig talaren mot det af motionären uttalade behofvet för dem, som skola leda våra öden, att, ostörda af sådana bestyr; som kunna fullgöras lika bra af andra än statsmän, såsom verkliga sådana kunna egna sina krafter mera uteslutande åt de stora frågorna,. Han ansåg det nemligen ej vara i något afseende nyttigt avt uppsöka politiska flanörer för att handhafva våra vare sig yttre eller inre angelägenheter.; Ty hvad de förra beträffade, trodde han, att vår utrikes politik vore en gång för alla bestämd, att vi aldrig i oträngdt mål böra inblanda oss i andra Jänders tvistefrågor, ty våra intressen och tillgångar anvisade oss den plats, vi gentemot främmande makter hade att intaga, och hvad vidare våra inre förhållanden anginge, så funneg visserligen mycket att göra, men hvad som gjordes måste afrepresentatiopen smältas, och dertill fordrades, såsom erfarenheten visat, tid. Talaren kunde derför ej lägga någon så uteslutande stor vigt vid behofvet af att endast få till rådgifvare s. k. statsmän, ty för att vara cn sådan fordrades ej blott att inför representationen kunna hålla vackra tal, utan äfven kännedom om förhållandena oeh äåffärerna, öch en sådan kännedom kunde ej vinnas utan erfarenhet i administrativa värf och insigt i detaljerna. Sedan talaren framställt åtskilliga andra anmärkningar mot det framlagda förslaget, så som att kamrarnes nuvarande arbetsordning lade hinder i vägen för införandet af en ministerstyrelse, ått bestämmelser saknades, huru förhållas borde vid tillfällen, då styrelsen skulle föras af en tillförordnad regeriug, om ledaåmöter åf statsrådskonseljen då skulle inkallas att taga säte i ministerkonseljen o. 8. v., omnämde han i korthet ett förslag i fråga om besvärsmålens skiljande från statsrådet, hvilket enligt hans åsigt vore det enda, som. för det närvarande hade utsigt alt vinna begge statsmalktornas samtyokö och som donjamto wvono egnadt att bilda en lämplig öfvergång till ett mera omfattande. Döetta bestod uti att, till undvikande af vigtiga rättsfrågors afgörande af en enda person, låta vissa af så beskaffade mål afgöras kollegialt af personer med domareansvar. Efter denne talare begärde hr E. Sparre ordet och höll ett föredrag, efter hvars slut man var i någon villrådighet antingen talaren för tillfället velat ladda ur sig ett öfvermått af godt lynne, öiler öm det var en sjudande vulkans i blomster Köljda lavaäström, söm flödat in i öronen på kammarens lödamöter och stelnat i fantastiska former uti stenografernas protökoller. Hur lyckligt, utropade hr Sparre, att medan vi med otålighet vänta på lögningen af en mängd till regeringen hänskjutna frågor, vi ega i vår egen krets ei man, som finner sig ega förmåga att på egen hand lösa en af de största och mest invecklade frågor, för hvårs bedömande erfordras den mest mogna och mångsidiga erfarenhet! Han lyckönskade kammaren äfven dertill, att motionären, förmodligen af blyghet, hade funnit sig förhindrad att, såsm understundom sker, rådpliga med liktänkande personer innan han afgaf sitt förslag, eller att inlemna det till regeringen eller direkte till konstitutionsutskottet; ty kammaren hade då gått miste om den stora öfverraskningen. Hvad sjelfva förslaget beträffade ansåg han att det naturligtvis stod öf ver allt beröm, Han beklagade dock att hr ee ---A--—-—-—