Dagens Nyheter – 12 februari 1872, sida 1

blod skulle vilja aftvå denna skam från min panna? — Hvem har sagt mig det? Jo, du gjelf. Berättade du inte för mig om fördelningen af ditt lilla mödernearf? Har jag ej af dig fått veta, att, sedan du betalt afgiften vid akademien och. konstnätens arfvode; återstod blott en ripgasummer för ditt lifsuppehälle; Bord visserligen genom sträng sparsamhet kunde räcka i två år, men hvilken icke tillät dig någon öfverflödig njutning. Nåväl, dessa två år äro nu i det närmaste tilländagånginha, och således skulle dina pengar nalkas sitt slut, äfven om du icke depenserat på mig. Men min. bror, som för egen del varit så sparsam och försakande, har blifvit en slögäre för sin systers skull; för henne hat han sörjt; gom om hon varit en sjuk prinsessa, och bekostat henne en vård, söm endast lyckans bortskämdaä barn kunna göra anspråk på. Dorför måste den lilla skatten nu ha fullkomligt smält bort och vår kassa vara tom. Säg, är detinte så? Han stod framför henne med glödande kinder och nedslagna ögon. Han kände sig högeligen förödmjukad. Hans stolta hjerta, som alltid ensamt: och utan klagan burit siha qväl, sammanpresbades på ett smärtsamt sätt, då hans fattigdoms gapande sår sålunda omildt vidrördes. — 0, jag beklagansvärdo! mumlade han sakta. Denna börda tynger på initt bröst såsom bly, och dock dödar den mig icke, Ack!