Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 2

är arbetet åter för lätt, upphör dess stärkande kraft, och tiden förspilles onyttigt. Det är således nödvändigt att för hvarje rörelseta gare bestämmes, hvilken ansträngning passar för hans olika muskler, och att just med detta mått af ansträngning fortfares, till dess rörelsetagaren tydligen känner, att rörelsen är för lätt, då dess styrka bör ökas, så att samma grad af ansträngving, som förut egde rum, uppkommer. MHvilkendera gymnastikmetoden bäst uppfyller denna fordran, torde vara lika lätt att ofgöra som att besvara frågan: huru utrönerman tillförlitligast ett föremåls tyogd, genom att väga det i handen eller på vågen? Det är naturligtvis lätt att inrätta en maskin så, att den kan verka med ett visst maximum, ett visst minimum och alla deremellan befintliga grader af kraft. Då rörelsetagaren skall göra t. ex. en armböjning, ställes den dertill afsedda upparaten först på ett svagt motstånd; är detta för svagt, så ökas motståndet, tills man behöfver använda en lindrig ansträngning för att öfverviona det. Måttet på denna angilves på apparatens kraftskala, och siffran antecknas. När man efter någon tids ötning finner, att den lindriga ansträngning, som först kändes, alldeles upphört, så har naturligtvis muskelkraften ökats, hvarför också apparaten då bör ställas på ett starkare motstånd. Man känner sålunda alltid sin kraft och kan rätta ansträngningen derefter. Den successiva utvecklingen af muskelkraften kan ej på ett fullkomligare sätt uppnås. Kan gymnasten åstadkomma någonting der med jemförligt? Om han i dag lyckas gifva en rörelse af passande kraft, hvad garanterar, att han i morgon och i öfvermorgon gör den lika stark och om några dagar just så stark, som den ringa tillökningen i kraft då fordrar? Huru skall han kunna bibehålla i minnet, huru mycket hvarje rörelsetagares olika muskler tåla, och med aldrig felande säkerhet afpassa sin kraftutveckling derefter? Man måste erkänna, att dessa anspråk på gymnasten äro orimliga, på samma gång det ju icke kan bestridas, att dessa fordringar dock måste på något sätt uppfyllas, om gymnastiken skall blifva ansedd såsom ett vetenskapligt, på bestämda fakta sig stödjande och för kontroll tillgängligt förfarande och icke såsom ett godtyckligt och planlöst experimenterande med förbållanden, om hvilka man icke kan skaffa sig någon exakt kunskap. På hr Zanders anförande svarar hr Sätherberg blund annat följande: Som vi finna, så fordrar hr Zander, att hvarje gymnastikrörelse skall på det nogas ste förmedelst yradera.te skalor utportioneras efter rörelsetagarens krafter; och: han säger: Ööfverstiger arbetet krafterna, uppkommer öfcveransträngning, ovilkorligen atföljd af til:sbakagående i kraft? ——-—— Jag får, att börja med, fästa läsarens uppmärksamhet vid några grundsatser, som i denna fråga äro af en synnerlig vigt, ehuruväl hr Zander icke låtsat om dem. De äro följande: 1. Menniskokroppen är en lefvande organism och icke en död maskin. Dess inre tillstånd och dess af detsamma beroende muskelkraft äro ej som maskinens kraft precis likadana den ena dagen som den andra; de äro ofta underkastade vexlingar. ; 2. Vid gymnastikrörelsers utförande måste mån bestämma ansträngningarna icke efter som rörelsetagarens krafter befunnos t gär, utan efter som de befionas i dag och i samma sturd, då rörel-eraa utföras. : 3. En kroppsöfaing, söm : innehåller ett lagom i dag, kan. vara ett för mycket t morgon; en kroppsrörelse, som innehåller ett lagom i början af .gymnastiktimmen, kun vara ett för mycket mot slutet af timmen. 4, Ingen kan vid gymmnastiktimmens början veta, huruvida samma rörelser, som utfördes den föregående dagen, skola under innevarande timme komma att anstränga rörelsetagaren precis lika mycket som förra gången. Icke ens rörelsetagaren sjelf kan veta detta på förhand ; det röjes först under gymnastik timmens lopp och kan då lätt iakttagas ar en rörelsegifvare — men ej af en maskin. 5. Då en gymnastikrörelse erhålles genom maskin, är graden af rörelsetagarens ansträngning bestämd på förkand. Sjelfva maskinen, som ingenting känner och ingenting vet, kan icke modifiera sin motståndskraft efter patientens krafter för tillfället samt kan ej anmärka, om rörelsetagaren utför sin rörelse med jemnji het och lugn eller med ryckningar och häftighet samt med större eller mindre bemödanden än förut 0, 8. V.; maskinen utöfvar