Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 2

— 163 — belysa hans af kirlek och lycka strålande ansigte. Han visste nu,att han älskade denna flicka, som han ryckt undan lågorna och döden, med sin själs hela kraft och innerlighet, att hon blifvit hans lifs ljusa medelpunkt, hån visste det nu, och Han fick mod att säga hende det. v nn Huru framställde han detta, hvilka voro de: ord, som i hänförelsens stund flöto från håns läppar? Det var ett himmelsk, rörande, vemodigt språk denne stackars oskyldige unge man förde; deraf framgick tydligt, att hans kärlek var ren och obefläckad, som blomman, hvilken den första morgonstrålen nyss har väckt, och i hvars kalk daggen änhu glänser som juveler eller tårar. Hans kärlek var strålande som jäveler eller tårar — hvilketdera, det kunde endast denna bleka unga gvinna afgöra, som satt framför honöm med sänkt hufvud, orörlig och stillatigande. Han föll på knä för henne och fattade hennes händer, som lågo-kalla: och viljelösa i hennes sköte. Han blickade med spänd väntan och andlös ångest ini hennes ögon. Hans öds berodde af henne; ty han hade gifvit sig sjelf åt henne, han hade nedlagt hela sin framtid för Kennes fötter, såsom en ödslig, af vintern förhärjad trädgård, som hennes fot blott behöfde beträda, för att det åter plötsligt skulle bli vår i densamma och blomsterprakt och fåglasång framtrolas ur detförat liflösa och tysta, 7 NR