Dagens Nyheter – 8 februari 1872, sida 1

oo SS Ändtligen blefvo de befriade från den icke ringa plågan att i hvarje ögonblick bevakas af en tredje person; ty Marie var, som sagdt, nu så pass återställd att hon kunde undvara den ständiga uppassningen, kunde gå ensam hvart hon ville i sitt rum samt kamma sitt hår och kläda sig utan hjelp. Den språksamma gumman entledigades från sin sjuksköterskebefattning. Victor hade motsett denna tidpunkt med en innerlig längtan och på samma gång med en viss oro. En tredje persons närvaro hade föranledt uppskjutandet af denna förklaring mellan honom och Marie, som — det kände han — skulle blifva oundviklig, så snart de ena gång befunno sig allena. Det måste med det första möjliga bli afgjordt dem emellan, om och i hvilket förhållande de för framtiden kunde lefva tillsammans, ty, såsom Victor tillstått för henne, bestod deras slägtskap endast deri att de båda voro olyckans barn. Kanske skulle detta afgörande på en gång döda alla dessa gmå knoppar och blommor, som af flickansigtets solsken småningom blifvit väckta till lif i konstnärens bröst. Men kanske också — och Victor skulle gerna ha velat gifva många år af sitt lif för att förvandla denna möjlighet till verklighet — kanske skulle också från och med denna afgörandets stund den gyllene tid, den himmelska lycka börja för honom, som han hittills endast anat i sina drömmar.