Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 2

-— 1234 — hon. Jag har sett er förut, ni var närvarande i den förfärliga stund, då ormarne slingrade sig omkring mig och då jag utsträckte min arm, ropande på hjelp. Ni var tillstädes, då Santenios dolk träffade min rygg ; moellån jerngallret såg jag era ögon lysa, och de syntes mig som tvänne stjernor, hvilka Gud i detta ögonblick, det fasansfullaste i mitt lif, sändt till min tröst och min räddning. Ja, ni stod der helt nära mig, då tigern, rytande af vrede, rusade på Santenio, under det att ormen allt hårdare klämde min arm. O, nu vet jag allt, allt! Den förskräckliga bilden står åter framför mig i hela sin ryslighet. Der:är den rytande tigern, der är den likbleke, darrande Santenio, der är den hänryckta, jublande publiken, och derborta i logen, bredvid der sköna, strålande Ida, der är... Hon tystnade och lät sitt matta hufvud nedsjunka mot kudden. — Min Gud, min Gud, hvad har jag gjort! jemrade sig Victor. Jag Har glömt läkarens uttryckliga föreskrift, att hennes ro icke får störas det allra ringaste. Nu skall hon återfalla i sina feberfantasier och jag våra skulden dertill. — Nej, sade hon, jag vill ej vidare försjunka i dessa feberfantasier. — Ack! jag vet, att ni har en stark vilja, yttrade Victor gladt. Er ande är mäktigare än er smärta, och om ni vill det, så kan ni besegra både sjukdomen och smärtan,