Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 2

Då ser jag väl, att ni håller på att bli frisk igen; ty sanningen att säga, kallar mig hvarje frisk menniska för en snäll gumma och tycker om den gamla enkan. ; — Jag har således varit länge sjuk och at? ; — Ja, det är säkert att ni varit sjuk, och Gud skall veta att ni har yrat. Åh! sådana förskräckliga, hjertslitande ord ni har talat! Och ni var så stark i ert raseri, att er bror och jag ofta icke voro i stånd att hålla er dvar i sängen, när ni sade, att ni ville gå till ert lejon. Ja, ja, det var en svår sjukdom, en nervfeber, som kastat sig på hjernan. Men slikt uppkommer, när man, såsom ni, nödgas fara tre dagar och tre nätter på jernvägen i vinterkylan och. dertill bär sorgen öfver sin moders död i hjertat. — Jag är alltså hos min bror, jag har rest lång väg, och min mor är död, mumlade Marie, i det hon utmattad. tillslöt ögonen. Gumman betraktade henne länge med deltagande blickar. — Hon gsofver, hviskade hon och stod just begrepp att återtaga sin plats bakom skärNEN. Men Marie uppslog åter ögonen, — Hvar är min bror? frågade hon. — I sitt rum här ofvanför. Skall jag ropa bonom? Marie nickade jakand Hon förmådde icke