Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 1

turnera aa Än NEEDS ANING Parra NE NS konstitutionelt land, styrelsens medelpunkt utgöres af en skicklig, högsinnad och ädel personlighet. Detta är nödvändigt, först och främst för att regeringen inom sig sjelf skall erhålla den sammanhållning och kraft, som den eljest alltid måste sakna; ty äfven om icke det bedröfliga förhållandet eger rum, att söndring och misstroeende förefinnas mellan konungen och hans rådgifvare, så fordras dock, för att det tunga arbete, som åligger rådgif varne, skall kunna med någon glädje af dem utföras, att de äro lifvade jemväl af någon annan känsla än pligtens. Men ännu högre, om möjligt, än den inverkan, som stora och ädla egenskaper hos re genten, enligt min tanke, kunna och böra utöfva på konseljens verksamhet och styrka äfven med afseende på dess förhbållande till representationen, ville jag ställa det välgörande inflytande, som ett stort föredöme från denna upphöjda plats, till hvilken svenska folket af ålder varit vandt att blicka med vördnad och kärlek, kan utöfva på hela samhället. I regeringens — d. v. s. konungens, omgifven af sitt lagliga råd — beslut och åtgärder måste, enligt sakens natur, i ett konstitutionelt land folkviljan i allmänhet finna sitt uttryck, men derjemte måste en lugn, betänksam värdighet, äfvensom en aldrig svigtande rättvisa, för hvilka egenskaper den ansvariga delen af styrelsen står i en såväl juridisk som moralisk förbindelse inför samtiden och inför historien, härvid alltid klart framlysa. Helt annorlunda förhåller det sig emellertid med de bestyr, der sjelfva andan af re gentens personlighet tydligast afspeglar sig. Området för denna del af regentens verksamhet är hans dagliga omgitning och hofvet, och, man må säga hvad man vill, äro dock inverkningarre härifrån i ett monarkiskt gamhälle ej utan sin stora betydelse; Eller tror man kanske, att om från denna krets utgå endast-ädla föredömen samt upplysta och storsinnade åsigter, om de lefnadsvanor som der råda äro enkla men upphöjda, om sysselsättningarne der äro värdiga och allvarliga, om ett klokt, väl afpassadt användande at tiden eger rum — med ett ord, om-en sannt konungslig and, sådan man i Sverige ofta haft den lyckan att älska och beuudra hos dem, som innehaft dess gamla, ärofulla tron, från densamma utgår: tror mån då icke, att detta verkligen utöfvar ett ganska stort och nyttigt inflytande på de olika kretsarne inom samhället, allt ifrån den högsta? — Jag åtminstone har en fast och bestämd öfvertygelse att så är förhållandet. Och denna anda, hvarom jag talar, eller med andra ord, den verkliga inre sinnesbeskaffenheten hos regenten, må man icke föreställa sig tillhöra ett alldeles otillgängligt och fridlyst område. Tvärtom! Den röjer sig så oupphörligt och oförtydbart i handlingar, hvilka ligga :så öppet och klart i dagen, att något misstag i uppfattningen af dem är omöjligt, och att ett envist tillslutande af ögonen för att oj se dem tjenar till intet. Hvem kan t. ex, förneka betydelsen i detta. hänseende af valet af de personer, hvilka hedras med vedermilen af nåd? — Utnämnandet af sådana tjenster och tilldelandet af sådana utmärkelser, som ske under ministeriel ansvarighet, äro härvid långt mindre betecknande än befordringarne inom k. m:ts hof och de extra utdelningarne af såväl egna som främmande ordnar, hvarvid den kungliga viljan har tillfälle att visa sig befriad från alla band. Den redan i och för sig sjelt oformliga bestämmelsen, att en plats vid hofvet, äfven utom detsamma, skall medföra en, i förhållande till tjenstens vigt, orimligt hög rang och värdighet, hvilken bestämmelse (så länge någon rang skall vara föreskrifven) upphäfver all på sann förtjenst grundad ordning inom samhället, blir, snart sagdt, löjlig, då den utsträckes äfven till alla dessa titulåra hofmän, hvilkas obegrän