Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 1

— Vv -— säga ett ord, hennes hjerta slog så våldsam att hon knappt kunde andas, Den gamla lemnade rummet. Mario lå; orörlig och med tillslutna ögon i sin säng Men hon sof icke, hennes läppar rörde gig hon bad till Gud, att detta icke måtte be finnas vara någon ny dröm, utan att hol verkligen måtte återfinna sin broder, sin fö! länge sedan förlorade, men aldrig glömde bröder. Dörren öppnades åter. Marie hörde någor komma med manliga steg. Hon hade ick mod att se upp, en ljuf fruktan, en ångest föll försagdket höll henno tillbaka. Var de verkligen hennes bror, som nu stod invit hönneg bädd, och hvilkens blick — det kände Hon — Kyilade på hennes ansigte? Eller va allt detta blott en angenäm, förtjusande dröm söm måste försvinna, så snart hon öppnad ögonen. — Ni har låtit kalla mig, sade en sakta timid stämma. — Ni! mumlade Marie i jomrando ton Han kallar mig Sni8,.; Således är han int min broder. Hon uppslog ögonen och såg på denne man gom stod lutad öfver henne och betraktad henne med bedjande, kärleksfulla blickar. — Jag känner er icke, sade hon sträft Ni är ej min bror. — Men ni är min syster, sade Victor mildt Ni är min syster och jag er broder, såson