Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 1

alla de äro hyarandras syskon, hvilka lida och gråta samt ensamma irra omkring i den af främmande och kalla menniskor uppfyllda verlden. Ni är min syster, emedan ni är olycklig, och emedan äfven jag ären olyckans gon. Ni känner mig inte, men jag, Marie, jag känner er. Jag har under många och långa dagar bevittnat era hemliga sorger och era stumma qval; jag har sett de stormar, som öfverfarit ert vackra anlete, och den förgkräckliga matthet, som gång efter annan synts hota att döda er. Jag känner er bättre än lejonet, hvars mahn ofta har druckit era tårar, och hvars hufvud var den kudde, hvaremot ni tryckte ert af smärtan förvridna ansigte. — Hvem är ni då, frågade hon nästan förskräckt, eftersom ni så kunnat läsa i mitt hjerta? — Jag är en fattig artist, sade han sorgset, en artist, som måhända förstår lifvets svåra konst ännu mindre än den konst, hvyaråt han egnat sitt hjerta och allt sitt arbete. Jag är on bildhuggare, som af herr Santenio fick tillåtelse att göra sina studier i hans menageri, och hvilken derunder ofta i sina tankar låg på knä för lejontämjerskan och anropade henne, såsom hade hon varit en allsmäktig och nådig gudinna, om upplysning och kraft att fullborda det stora verk, som sysselsatte honom. — Ah! nu kommer jag ihåg er, hviskade