Dagens Nyheter – 3 februari 1872, sida 2

så att han nu stod stilla och orörlig såsom hade Han varit gjuten af metall, utbröt ett oändligt jubel i salongen, och en dundrande bifallsstorm kom hela huset att darra. Signoran tackade icke med ett leende, icke ens med en blick. Hennes ansigte var blekt, hennes mörka lockar rörde sig som svarta ormar kring hennes hals, det allvarliga uttrycket i hennes drag hade något förskräckligt, grufligt, men retade och fängslade dock enhvar med magisk kraft. Hvar och en längtade efter det ögonblick, då demana staty skulle bli lefvande, då gudarnes vrede plötsligt skulle genomvärma denna gudabild. Och ögonblicket kom! När hon höjde lansen, när hon sprängde fram mot lejonet, som skyggt dragit sig undan till en vrå, blixtrade hennes ögon, och ett demoniskt leende upplyste hennes ansigte. Ett glädjerop trängde öfver hennes läppar, och fattad af stridsbegär svängde hon skölden, som hon hade fästad vid sin arm. Striden började, en omvexlande strid, som oupphörligen begynte på nytt, en underbar lek med ständigt sig förnyande bilder och situationer, som ofta och blixtsnabbt omgestaltades, en lek, hvarvid man icke visste, hvar skenet hade sin gräns och verkligheten tog sin början. Lejonet uppförde sig fullkomligt såsom ett förföljdt djur, hvilket söker försvara sig så godt det kan; det hela var ett mästerstycke i dressyr och vittnade om