Dagens Nyheter – 3 februari 1872, sida 1

Neormina. Vid Gud, hon är i dag verkligen skön och ståtlig i denna toilett! Hennes ögon lysa ännu klarare än juvelerna i hennes hår. — Ja, hon är skön, sade prinsen, och då man ser detta gäckande och stolta ansigte, förstår man Schönlebens dårskap och ursäktar den. Men jag ser honom inte! Skulle den unge baronen vara föreuftigare än vi alla och försmå det pikanta skådespel, som lockat oss hit? — Eller kanske är han frånvarande endast för att derigenom behaga Neormina, yttrade grefven. Man vet nemligen att hon är svartsjuk som en spanjorska och fick ett anfall af spasmer, när hon erfor att baron von Schönrleben skänkt signora Santenio sin ståtlige fux. Kanske har också Neormina ålagt honom såsom en botgöring att i dag hålla sig hemma, medan signoran firar sin triumf... Men nej, der inträder han ju nu i logen och... Det ringde och ridån gick upp. Hvar och en blickade med spändt intresse och klappande hjerta mot scenen. Den var ännu tom; men i nästa ögonblick öppnades en af sidodörrarne och med vilda språng och åsklikt rytande störtade lejonet in. Det var ett dyrbart, felfritt exemplar, majestätiskt att skåda. Likasom helsande publiken, ställde det sig midt i buren och såg en stund med sina stora, gristrande ögon på de många ljusen i salongen samt alla dessa med lorgnetter och kikare väpnade menniskor. Derpå lade det gig ned