Dagens Nyheter – 2 februari 1872, sida 1

och hvilkens anblick förtjuste honom, såsom en skön, aldrig förut hörd dikt, en glänsande, rar blomma, en ljuf, harmonisk sång från fjerran land, sjungen på ett språk, som han icke förstod. Som sagdt är, hon anade ej hans närvaro. Hon gaf icke alls akt på honom, hon visste ej en gång att han fanns till. Huru ofta hon än gick förbi honom, hände det aldrig att hennes blick dröjde vid honom. Kanske tog hon honom för en af Sentenios tjenare eller också för en arbetskarl. Han var emellertid den unge bildhuggaren Victor, och han såg allt! Han såg icke blott lejontämjerskan Marie, han såg äfven lejontämjaren Santenio. Han såg de mörka, hotfulla blickar, som den sistnämnde då och då kastade på signoran, han hörde de eder och förbannelser han frammumlade hvar gång hon, alltid åtföljd af sitt lejon, långsamt och tigande vandrade genom menageriet. Han märkte allt detta och förstod, att denne man med den bistra minen och den hotande knytnäfven närde ett djupt hat mot signoran. Men han kände icke orsaken till detta hat. Han visste icke, att Santenio hatade Marie, emedan hon beröfvat honom hans lejons kärlek, att han var svartsjuk på henne, emedan en viss magnetisk kraft, som syntes honom oförklarlig, drog alla hans djur till henne,