Dagens Nyheter – 1 februari 1872, sida 2

Jernburen. Sedan den dag, då Marie återsåg baron Arthur von Scechönleben, hade en märkbar förändring försiggått hos henne. Hon var icke mera så stilla och drömmande, så tystlåten och likgiltig för allt. Hela hennes varelse hade fått en ny drifkrafi. Hennes sträfvanden hade erhållit en medelpunkt, ett mål. För hohom, som försmått och förrådt henne, för honom ville hon nu uppträda i hela glangen af sin fantasiiska konst. Han skulle se henne och förtrollas af hennes dödsförakt och djerfhet. Lik Torquato Tassos förföriska Lucinde, ville hon komma emot honom i det glittrande harnesket, för att hans arm skulle förlamas, hans kraft brytas genom bletta anblicken af hennes sköna, tjusamde qvinnoanlete. Den fattiga, flärdlösa, blygsamma, ömt älskande Marie hade han förrådt, föraktat, trampat under fötterna. Den lysande, firade, djerfva och iskalla signora Santevio ville tvinga honom att älska henne, ville förödmjuka honom och se honom vid sina fötter, för att derefter med köld och hån stöta honom ifrån sig och förakta honom, likasom han en gång gjort med henne. Måhända var detta blott ett falskt föregifyande, hvarmed hon bedrog gin egen stolthet. Måhända gömde sig hennes gamla kärlek under denna förevändning, för att hon ej skulle behöfva erkänna för sig sjelf att den