Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 2

ning och fasoner, bugade han sig djupt för signoran med ett leende, hvilket var lika oförskämdt som inbilskt. Han var nu åter den rike, segervano kavaljeren, som stod inför ett vackert fruntimmer, men ett fruntimmer med särdeles äfventyrlig och föga uppburen samhällsställning. — BSignhora Santenio torde ursäkta mig, sade han, i det han, utan att först be om tillåtelse dertill, slog sig ned på den stol, som befann sig bredvid hennes hviloläger. BSignora Santenio torde ursäkta mig, att jag för ett ögonblick kunde förvexla lejontämjerskan med en Marie-bild, åt hvilken jag i mitt hjerta har upprest ett altare, och till hvilken jag ibland beder, när jag tröttnar vid verlden och menniskorna. Nu inser jag mitt misstag. Min jungfru Maria har ej en så stark själ, att umgänget med tigrar och lejon skulle kunna behaga henne. — Hon var således mycket modig, sade signora BSantenio. Hon vågade umgås med menniskor? — Och tror ni att dertill behöfs mera mod, än mi visar, signora, då ni låter er arm hvila på lejonets hals? — Åh! jag är visst inte modig. Lothario är ett mildt och fredligt djur, och han älskar mig. När ett vilddjur älskar en menniska, så kan man läsa det i dess ögon, och när det hatar menniskan, så förkunnar dess hotfulla brummande, att en storm, ött utbrott af dess