Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 2

Carlsbalen. Mitt herrskap! Vi voro en gång barn! Lifvet låg framför oss som en oföränderlig tummelplats för våra nöjen och förströelser; hela verlden var en lekstuga, hvarje menniska vår lekkamrat. Vår lifliga inbillning påfann det ena upptåget efter det andra; vi oehöfde ej lära oss våra lekar. Naturen hade redan nedlagt i vår själ små späda frön, som först skulle gro i den oförfalskade jordmånen af vårt barnsliga sinne för att slutligen spira upp och bära frukt under en senare period. Bland alla dessa, än oförvägna, än älskliga upptåg påminna ni er säkert ett, som vi kallade: leka fremmande, och ni minnes helt visst huru anspråkslöst och naift vi den tiden uppfattade våra pligter som värdar och gäster. Vi blefvo litet äldre, och våra resp. pappor och mammor sökte praktiskt uppöfva våra gryende anlag. Vi blefvo verkligen små veritabla värdar och värdinnor, våra lekoch studiekamrater voro gästerna på våra bjudningar och vi blefvo i vår ordning gäster på deras. Vi uppträdde utan pretentioner, vårt sätt var alltid naturligt och gladt och det vigtigaste af allt — vi hade hjertligt roligt. Men så blefvo vi ännu äldre. Nu passade ej vår okonstlade ysterhet, man klämde in oss i konvenansens tvångströja och när vi numera lekte fremmande, så inskränkte sig nöjet till att stå lutad mot någon dörrpost, deklamera någon väl öfvertänkt fras i form af ett blixtrande infall, eller sitta i ett soffhörn, läppja på en kopp the och göra förtviflade ansträngningar i konversationsväg. Vi blefvo på allvar värdar och värdinnor och vi lärde oss så småningom det der vänliga småleendet och den der förbindliga tonen, som är likaså intetsägande som nödvändig. Vi tröttade alldeles ut oss med att underhålla våra gäster, och vi erkände för oss sjelfva, att det numera var likaså svårt, ansvarsfullt ja, t. o. m. tråkigt att spela rollen af gäst, värd eller värdinna, som det fordom var roligt att leka fremmande. Men huru tråkigt det än må vara, måste man likväl underkasta sig det och åtminstone ej undandraga sig en viss sg. k. skyldighet, som består uti att vid alla namnseller födelsedagar, samt andra högtidliga tillfällen inom en familj, eller allra minst en gång om året, samla omkring sig slägt och vänner, bekanta och bekantas bekanta, rikligt undfägna dem med mat och dryck samt för öfrigt låta dem sköta sig sjelfva. Ni mitt herrskap ha säkerligen alla både gifvit och deltagit i såna der borgerliga små familjefeter ja, kanhända t. o. m. deltagit i någon af den högre societetens mera fulländade samqväm — men ha ni någon gång varit på hofvet, ha ni ers den allra aflägsnaste aning om hur det går till på en Carlsbal? Åh nej, i mitt eget intresse vill jag hoppas, att så ej varit förhållandet och att ni således med största nöje skall antaga mitt vänliga förslag att följa mig på en af vår konungs stora emottagningar, som hvarje år eger rum på dess höga namnsdag. Jag ska säga att det minsann inte är någonting att förakta att få ett sådant der litet bjudningskort, då man inte har den äran att kunna räkna sig till de privilegierades antal. Jag säger med fit bjudningskort; ty tidsandan är numera sådan, att kungen ej ens anser sig kunna befalla sina undersåter till en lysande bal, utan i stället formligt inbjuder dem. Ni såg ju i fredags och lördags hur den kungl. betjeningen ilade fram öfver gatorna med de afundsvärda bjudningskorten. Till kungs, till kungs budkafvyeln gick! Som sagdt, både jag och ni ärade läsare voro ju bland de 1500 utvalda. Det står visserligen på våra kort att vi böra infinna oss i stor uniform med band, men har ni olyckligtvis ingen sådan, så tag helt enkelt svarta kläder,