Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 2

drig vara säkra för dem när vi väl huonit till ort och ställe. Kl. slår 8 — har ni eget ekipage så åk, har ni månadsackord med hr Westerling, så: åk äfven då; men är ni mycket ekonomisk, så gå upp till slottet. Vi få minsann nog af vagnar då vi nödgas tränga oss fram mellan de dubbla köer de bilda rundt omkring borggården. Vi stiga uppför de elegantatrapporna till den stora paradvåningen, vi aflemna och låta numrera våra öfverplagg, vi passera utan hinder de s. k. vaktoch vapensalarne och mottagas vid vår entrå i konsertsalen af konungens förste hofmarskalk, för hvilken vi böra buga oss så djupt som möjligt, hvilket oss emellan sagdt, går nästan af sig sjelf. .men det der för blotta hofluften med sig. Låtom oss nu sansa oss och dricka en kopp t, som erbjudes oss; och eftersom det är första gången vi äro här, betrakta och beundra vi dessa gobeliner, detta siden och sammet, detta guld, spegelglas och kristaller, som öfverallt fängslar våra blickar. Men nej, det är dumt! Vi ska! låtsa vara hemmastadda i lokalen och inte likna den der nyvalda riksdagsmannen derborta, som, klädd i vadmalsjackan och med lufvan under armen, med vidöppen mun betraktar och tar uti allting. De der guldsmidda, hemtamda herrarne skratta ju i mjugg åt honom. Vi fortsätta istället vår promenad genom audiensrummet och det som fordom var åustaf III:s sängkammare och mötas i stora galleriet af en lefvande mur. Omöjligt att komma längre! En yta af 160 fots längd och 23 fots bredd, inkräktad af civila och militära tjenstemän, riksdagens ledamöter, medlemmar af diplomatiska kåren, statsrådet, fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, stadsfullmäktige, hoffunktionärer, börsens och akademiernas ledamöter. Vi fatta posto här, och som vi ha en god timma på oss, ha vi också god tid att studera de olika uniformerna, beundra de charmanta plafonderna, bildhuggeriarbetena och kapitälerna i detta storartade galleri. Vi mönstra de förtjusande par, strålande af ungdom, skönhet och elegans, hvilka defilera förbi oss på väg till balsalongen. Vi lyssna på våra grannar, som tid efter annan utropa: Ahl se der kommer erkebiskopen, der ä långe dalkarlen, der står Henning Hamilton, nu kommer herrskapet B:s, der fru Michaäli... och nu kommer — kungen! Konungen, iklädd adjutantsuniform, ledanda sin höga moder, klädd i sammet och hermeliner och med ett blixtrande diadem på sin ädla panna, passerar galleriet, helsande sina bugande gäster. Hertigen af Östergötland, likaledes i adjutantsuniform, ledande hertiginnan, klädd i en schär, ytterst smakfull toalett samt hertiginnan af Dalarne, klädd i hvitt, omgifne af sina uppvaktningar, sluta tåget. Nu uppstår olyckligtvis en och samma tanke hos flera hundra personer, som befinna sig i galleriet nemligen: framåt till Hvita hafvet, hvilken förargliga öfverensstämmelse i åsigter vållar den lilla olägenheten att en kompakt massa af guldbroderade rygztaflor stänger vägen för den förmätne, som brinner af nyfikenhet att få veta med hvilka de kungliga behaga dansa. Återstår intet annat, än att i god ordning retirera till de vänligt inbjudande buffeterna och skingra förargelsen medelst inmundigande af lemonader, glacer, konfektyrer, frukter och champagne. Men CHvita hafvet lockar med underbar kraft vår håg och vi lyckas slutligen nå målet efter många misslyckade försök. Men hvad är då egentligen Hvita hafvet? Är det någonting å la Afrikanskan eller Holländarn? Nej, icke precist? Npg gå här vågor — men det är barmens och musikens! Nog kan man möjligtvis får se någon stolt fregatt, skrytsamt vaggande, eller någon liten näpen speljakt sylfidiskt sväfvande öfver hafvets spegelblanka yta. Nog måtte det finnas undervattensklippor, efter som det hände en och annan gång att kaptenen styrde sin skuta på grund, rusande till sitt fall. På mången djerf påsegling kunde man ge