Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 2

Något om skolhästars och konstberidares uppfostran. Få, om ens något offentligt nöje är hos den stora allmänheten så populärt som föreställniogarne i en cirkus; ung och gammal beundra med samma nöje en väl dresserad hästs, till det underbara gränsande uppfattning och en skicklig ryttares eller ryttarinnas djerfya ridt och halsbrytande öfningar. Men i de allra flesta fall roar man sig åt hvad man ser, utan att närmare reflektera öfver de medel, genom hvilka sådana förvånande resultat kunnata åstadkommas. Några upplysningar härom torde derför icke sakna intresse och för do flesta beundrare af prestationerna i en cirkus hafva nyhetens behag. En hästdressör börjar vanligen sina fyrbenta lärjungars uppfostran, då dessa äro två år gamla. Om de äro mycket äldre, då kursen börjas, röja de ofta anlag för halstarrighet, hafva mindre lätt att lära och förlora de stundom lynne och matlust. En två års häst är mera mottaglig för intryck, finner sig redan från början road at lektionerna ocK visar glädje då han införes i volten. Det är med hästar som med menniskor: en del äro dumhufvuden och fullkomligt oenfottagliga för all undervisning. En smed, som fick stryk af sin hustru, hördes trösta sig med den reflektionen, att han into ville ge en vitten för en hustru, som inte hade ett hufvud för sig. Dressörer äro af samma åsigt i fråga om hästar; tålamod och mod besegra lynnet utan att nedslå couraget, och de djur, som hafva ett hufvud för sig, utveckla vanligen mesta intelligensen. Så snart lärjungen är inriden, börjar hans undervisning i konster. Skolmästaren måste vara i besittning af många egenskaper. Hans beslutsamhet måste vara orubblig, liksom hans tålamod okufligt. Han måste hafva en snabb blick för möjligen förevarande egendomligheter i lynnet hos hästen, och om han icke fullkomligt kan beherrska sitt eget lynne, kan han så godt genast: lägga bort ridspöet. Det är ett yrke i sitt slag, detta att lära hästar konster, En ryttare kan vara en utmärkt voltigör och gymnast på hästryggen utan att dock hafva den ringaste förmåga såsom dressör. En sådan mans måtto bör vara mildhet och ihärdighet. Vid hvarje framsteg, om än aldrig så obetydligt, uppmuntras och berömmes lärjungen öfver höfvan och belönas med några morotsbitar, hvaraf läraren alltid hår ett förråd i sin ficka. Ett ömsesidigt godt förstånd uppstår snart och hästen börjar — under förutsättning att han är ett intelligent djur — att med förvånande lätthet fatta hvad man önskar af honom. Han får aldrig straffas, ty detta skulle nedstämma honom, och om han fortsätter att begå fel, måste läraren oupphörligt fortsätta den öfning, hvarvid felet begås, till dess hästen ledsnar att upprepa det. Under alla omständigheter måste dressören vara den som rår i sista hand. Om hästen blir vid elakt lynne måste lektionen fortsättas till dess det går öfver. Men om han är snäll, har man funnit, att korta och täta lektioner bäst leda till målet — t. ex. en halftimme hvarje gång och åtta eller nio lektioner om dagen. Det enda fall, då det är ursäktligt att slå en häst under lektionen