Dagens Nyheter – 26 januari 1872, sida 2

Åt dessa sympatier gafs ett ännu starkare uttryck i den af samme ärade predikant sistl. trettondag hållna missionspredikan uti Storkyrkan. Då fälldes ytterligare en varm förbön för judarne, hvilka, som talarens ord föllo, fortfarande vandra omkring i mörkret, suckande under lagens förbannelse. En sådan bemsk skildring af ett helt folks andliga tillstånd var sannerligen öfverraskande, icke minst för dem, som skildringen närmast rörde. Lyckligtvis efterträddes öfverraskningen snart nog af en lugnare besinning, då man kom under fund med att det ej är så farligt som det låter. Ins. beklagar att han och hans trosförvandter ej törstå att så tacksamt som sig bör erkänna hr doktorns varma nitälskan för judarnes upplysning, hvilka, ehuru fullt medvetna om sin, i likhet med alla dödlige, anborna menskliga svaghet och brist, dock äro egenkära nög att känna sig belåtna med det Jjus, som i Israels lära förelyser dem, och hvilken lära, byggd på tamwma grundvalar som kristendomen ursprungligen, anses fullt tillräcklig att, då den troget följes, visa sina bekännare vägen till saligheten, hvadan de också hoppas kunna reda sig den värde talarens opåkallade medlidande förutan. Hvilka motiver hafva förestafvat dessa den värde talarens afvikelser från den af hans kolleger följda praxis? frågas vördsamligen af sraeltt, tillhörande Stockholms kommun,