Dagens Nyheter – 24 januari 1872, sida 1

-—-. UW NN sedan han gjort detta, hade han känt sig så förkrossad, så olycklig, att han sjunkit ned bredvid buren, likasom träffad af åskan. Der låg han nu med hufvudet lutadt mot högra handen och den stirrande blicken fästad på marken — en slagen och besegrad fältherre, som förlorat drabbningen, emedan hans trupper icke mera ville lyda honom. Men detta varade blott en kort stund. Santenios kraftfulla och eldiga natur öfvervann snart nog denna ögonblickliga nedslagenhet. Han sprang upp och skakade med ett lejons vilda ostyrighet sitt långa, svarta här, hvilket likasom ett sorgåor fallit ned öfver det bleka ansigtet. Hans ögon sköto blixtar, hans läppar darrade af förbittring, och ett doft, stönande läte framtringde ur hans bröst. Djuren hörde och kände till detta sin mästares läte; tigern besvarade det med ett väldigt rytande, schakalen utbrast i ett förfärligt skratt, till och med aporna skreko vildt. Endast lejonet förblef stilla; han hade för ett ögonblick upphört att smeka den lilla hund, som delade hans fängelse, och gått fram till gallret, såsom ville han undersöka huru nära den fara var, Bom hotade honom; derpå Hade han återvändt till hunden, för att under melankolisk lek med denne åter glömma att han var skogens konung och att Han försmäktade i en förnedrande fångenskap. Djuren kände, som sagdt, sin herres sätt att uttrycka vrede, de visste att detta stönande