Dagens Nyheter – 24 januari 1872, sida 1

föreslagit inrätlahdet f en Jagbyrå och förstärkning af skånska bofrätten. Det fore önskligt om hau gått något längre. Oaktadt den stots aktning svenska domarekåren åtnjuter, ochförtjenar åtojuta, finns en omständighet hvilken åstadkommer samma verkan som om vi icke egde en gådan domarekår. Det är långsamheten i lagskipningen. Bfter att ha i korta drog tecknat historien om arbetet för en reform af Jlagskipningen, hvilket slutade med att 1868 ett förslag till förändrad organisation af domstolsväsendet på landet blef aflemnadt af en komit6, erinrade tal. att ehuru komitåns förslag blifvit prisadt;ingenting vidare dervid gjorts. 1614 års rättegångsordinantia skiljer sig ej mycket från det ännu 250 år derefter gillande rättegångsväsendet. Delta är sådant att befogade rättegångar ofta underlåtas och rättmitiga anspråk uppoffras emedan man ej vill underkasta sig den långa tidsutdrägten, under det att å andra sidan obefogade rättegångar just väckas med afseende på samma långsamhet. Värst af allt ör likväl att genom svårigheterna att vinna rättvisa, aktningen för lagarne går förlorad. Det är måhiinda meningen att låta lagbyrån granska komittförslaget för att efter kanske 10—12 år vi skola få ett ännu bättre förslag. Men mindre än på sådant dröjsmål förloras genom att skyndsamt antaga förslaget sådant det är, äfven om det icke skulle vara alldeles fullkomligt. För att icke trötta våra läsare uppskjuta vi till morgondagens nummer redogörelsen för finansoch sjöministrarnes genmälen. Den diskussion, som i andra kammaren föregick remissen af statsverksprositionen, utmärkte sig icke i något afseende för högre lyftning eller någon värma, utan höll sig beskedligt inom detaljanmärkningarnes område. Det var endast två frågor af någon större vigt som der vidrördes, nemligen sjöförsvaret och de olika beskattningssystemen, i sammanhang med hvilken senare fråga några yttranden fälldes om nödvändigheten af nedprutning i åtskilliga utgiftsposter och mpågra uppmaningar och önskningar sändes till statsutskottet att i detta afseende tillmötesgå de skattskyldigas billiga fordringar. Hr Palander öppnade debatten, med förklaring att han med mycket lugn burit resultatet af förra årets urtima riksdag, emedan han derigenom blifvit öfvertygad att sjöförsvaret skulle komma till sin rätt och tilldraga sig regeringens och riksdagens uppmärksamhet i första rummet, när det härnäst blefve fråga om att på ett kraftigare sätt än hittills skett stärka landets förmåga att värna sin sjelfständighet. Han beklagade att regeringen icke redan vid denna riksdag gifvit något verkligt uppslag till förbättrande af sjöförsvaret, utan, i stället för att begära anslag till tidsenlig materiel, inskränkt sig att fordra ganska stora belopp till arvoden och löneförbättringar åt personer, hvilkas behöflighet för det ifrågasatta ändamålet kan anses tvifvelaktig. Icke mindre beklagade han att nuvarande sjöministern, liksom regeringen i dess helhet, fasthåller åsigten att bygga vårt sjöförsvar på pansarsystemet, ehuru detta numora har utspolt sin roll och aldrig kan förbjelpa oss till ett verkligt försvar, då det för oss icke är fråga om att hålla någon stor flotta, utan endast att försvara vår skärgård och för hindra fiendens landstigning. Talaren fasthåller ännu, och nu starkare än förr, vid sin ofta förut uttalade öfvertygelse, att minsystemet är för oss det lämpligaste och det enda, som kan bereda oss trygghet. Flera af de nya anslagsbelopp, som regeringen begärt under femte hufvudtiteln, ansåg talaren vara öfverflödiga, och han förNEDERSTA PENTA AE