Dagens Nyheter – 17 januari 1872, sida 2

O, hade du blott gjort det, moder, då skulle vi kanske ha trott och hoppats att du en dag också skulle fatta ömhet för oss. Äfven i straffet och den slående banden uppenbarar sig ju den förtörnade kärleken, som i helig smärta rasar mot sig sjelf och slår, emedan Han icke får kyssa!... Nej, du har aldrig atraffat oss, men dina kalla, isiga blickar, ditt föraktfulla leende, dina likgiltiga bittra ord voro för oss hårdare straff än kroppslig aga. Vi kände att du hatade oss, och våra små kjertan sammanpressades i hemlighetsfull ångest, så ofta vi hörde din stämma och sågo dig inträda i dessa dystra, åt gården belägna rum, dem vi såsom barn bebodde. Ack! ett leende af dig skulle ha trängt som en solstråle till djupet af våra förmörkade barnasjälar, men du var för oss alltid en iskall martmorbild, och vi fröso, när du visade dig för oss. — Afbryt mig då ej jemnt och ständigt med dina enfaldiga anmärkninger, utropade Eusebia, i det hon rynkade pannen, Jag ville framställa för dig vår förflutna lefnad på mitt vig, och du bör derför tigande åhö a mig. — Jag skall tiga, sade Marie och smålog. Hennes styfmoder stirrade på en punkt framför sig, och djupa suckar framträngde ut hennes bröst. Derpå såg hon åter upp och lät sin blick långsamt förflytta sig från det ena föremålet till det andra i den torftiga, mörka kammaren.