Dagens Nyheter – 17 januari 1872, sida 2

Hofsten, v. Braun, Hugo Hamilton, v. Stockenström, Hallin och Petrå. Andra kammarens deputerade, anförda af kr Almqvist voro hrr Lithner, Grenander, Granlund, Sundberg, Mannerskantz, Dahl, Chr. Assarson, Fr. Pettersson, Falk, Edström, P. Olsson, Bexelius, Billström och v. Otter. Vid deputationernas återkomst tillkännagafs att konungen till ; första kammarens talman utvämnt hr G. Lagerbjelke och till v. talman hr O. I. Fårreus samt till andra kammarens talman hr 4. N. Sundberg och till v. talman hr OC. 4. Mannsrskantz. Hr Lagerbjelke mottog första kammarens talmansklubba med följande helsniogsord till kammarens ledamöter: Mina herrar! Innan vi nu åter börja våra gemensamma riksdagsarbeten, anhåller jag att för framgången deraf få frambära en vördnadsfull och uppriktig välönskan. Omöjligt är väl att redan nu förutsäga hvilka resultater, större eller mindre, dessa arbeten skola medföra; men säkert är att de föregående riksdagarnas erfarenhet lemnar dertill den bästa borgen, att sann upplysning och uppriktig fosterlandskiärlek, skarpsynt klokhet och rättvis billighet skola bestämma denna kammares beslut, likasom fäderneslandets väl alltid skall förblifva det högsta målet för dess sträfvanden. Måste detta sf oss alla eftersträfvade mål mer och mer uppnås; måtte vårt lands lagar allt mer fullkomnas och lydnaden för dem ständigt säkrare rotfästas till styrka och befordran af fribet och ordning, upplysning och -gudsfruktan! Med denna från hjertat gående önskan anhåller jag vördnadsfullt att i herrarnas vänskap och förtroende få vara innesluten. Med några gmickrande ord öfverlemnade andra kammarens ålderspresident talmansklubban till hr Sundberg, som derefter helsade kammaren med följande: tal: Mina herrar! Icke efter egen önskan, utan genom omständigheternas makt, qvarstår jag ännu som representant och skall på h. m. konungens nådiga befallning för sjunde gångensintaga andra kammareng talmansstol. Detta är allt hvad jag havatt säga om mitt nya och fullkomligt oväntade inträde på den gamla platsen. Får jag der äfven behålla kammarens gamla förtroende orubbadt, så vill jag med glädje och tacksamhet fullgöra mina skyldigheter. Då vi, m. h., den 7 sistförflutna oktober här åtskildes, voro de närmäst föregående dagarnes strider ännu i ett frisi:t och sannolikt hos många derjemte i ett obehagligt minne. Detta minne har kanske icke heller sedermera hunnit att un der den korta mellantiden matias och förblekna; men den gemensåmma fosterlandskärleken torde dock hafva väsentligt förmildråt sinnesstämningen och i tysthet beredt den väg, hvarpå det af alla eftersträfvademålet snart kan uppnås. Mer än en klok man har derför med rätta sagt, att det vore väl, om den omtvistade delen af försvarsfrågan tills vidare finge hvila, ty ingendera sidan lär konna boppnas att taga den andra med storm. När den fredliga uppgörelsens stund-en gång är inne, skall det vog blifva klart, att ER striderna eller uppskofven varit fruktÖna. Åt framtiden måste troligtvis äfven de många andra stora samhällsfrågor, som länge varit under utredning, öf-erlemnas. Flera af de komitåer, som med dem varit sysselsatta, hafva visserligen antingen redan afslutat elter äro i det närmaste färdiga med sina arbeten ; men i båda fallen är vederbörandes granskning ännu ofullbordad och förslag från k. m:its sida följaktligen icke att för niärvarande vänta. Ofta förspörjes klagan öfver denna långsamthet, utan att de klagande likväl alltid gjort för sig tydligt, huruvida en större skyndsamhet varit möjlig. eller ens önskvärd. Festina lente, gå varsamt till väga, är en ganska förträfflig grundsats på lagstiftningens område, eftersom en gammal bepröfvad, om ock med brister behäftad, lag är vida bättre än en ny, som vid tillämpningen ej visar sig hålla profvet. Medvetandet af att i nämda hänseenden en afvaktande ställning för tillfället är både nyttig och nödig har på sednare tiden icke sällan föranledt den bekanta frågan: hvad skall då denna riksdag egentligen göra? Det är I sjelfve, mina herrar, som skola besvara henne, och jag är öfvertygad, att svaret skall blifva lätt funnet. Samhällsorganismen underlåter nemligen aldrig att gifva sina mångfaldiga behof tillkänna sarot påkalla represeritationens understödjande och förbättrande verksamhet. Finnes blott den goda viljan, så finnes nog också för henne tillräckligt utrymme att i gerning visa sin välsignelsebringande makt. På henne ensam vågar äfren jag förlita mig, då jag nu går att stöfva den avsvarsfulla befattning, som blifvit mig ombetrodd, och vördsamt anhåller att fortfarande Tå vara i eder vänskap innesluten. Två öfverstekammarjuokare framförde på öfligt sätt till kamrarne konungens inbjudning att i dag efter riksdagspredikans afhörande i Storkyrkan infinna sig å rikssalen.