Dagens Nyheter – 9 januari 1872, sida 1

CJag måste för en stund afbryta vårt underhållande samtal, herr konsulX, sade främlingen, och fråga er till råds hvar jag, för den tid jag vistas här, kunde i säkert förvar inlemna ett antal tunnor af dyrbart innehåll? Konsuln lofvade draga försorg om affären och tog afsked kort derefter. Nu var det Snällgrens tur, hat kunde knappast invänta konsulbs aflägsnande innan han ifrigt utbrast: Jag tror att konsuln i det fallet blir af samma tanke som jag; men jag tror icke att han skulle göra det bättre än jag. De der tunnorna kunna och måste plomberas af tullen samt deponeras i länsränteriets brandfria hyvalf — har jag icke rätt kanske? a Engelsmannen medgaf ändamålsenligheten, men tycktes vilja byta om samtalsämne. SHör på, min herre4, afbröt han frågan, kan jag här i Wisby få svenska pengar på ett kreditbref af Baring Brothers i London på Guilletmot Weylandt i Stockholm ? Skulle ni vilja anförtro mig den affären? sporde Wisbybon med glödande kinder. (Gerna, min herreX4, ljöd det hugnesamma svaret. I det ögonblicket var gubben Snällgren lycklig. Han insåg genast att han här hade. at göra med en penningmatador och att för en sådan få negotiera en affär, so det var i hans tycke riktigt något att komma med. Belåtenheten lyste fram ur alla porer i hans fårade anlete, ja, han var vacker att ågv i