Dagens Nyheter – 8 januari 1872, sida 1

TSE NRO SNR SENARES en framstående roll under kommunen och kan betraktas som en af dess ledande personligheter. Hon är ett mycket begåfvadt och kunnigt fruntimmer, som erhållit en utmärkt uppfostran. Hvad hennes borgerliga ställning angår, så har hon under senare tiden varit föreståndarinna för en mycket besökt pensionsanstalt vid rue Oudot. I egenskap af lärarinna var hon aktad och afhållen i qvarteret, och familjerna voro sgärdeles belåtna med den undervisning, hon lemnade de åt hennes omsorg anförtrodda barnen. Hon var dessutom bekant för sin välgörenhet äfvensom för sin liknöjdhet för allmänna ärenden. Efter den 18 mars började Louise Michel plötsligt och med synnerlig ifver sysselsätta sig med politiken, utan att dock upphöra med sin pensionsanstalt, hvilkens ledning hon emellertid såg sig nödgad öfverlemna till sina lärarinnor. Sjelf besökte hon klubbarne, der hon höll tal och väckte allmänt uppseende genom sina ider om folkets emancipation. Derigenom ådrog hon sig insurrektionschefernas uppmärksamhet, fick inom kort tillträde till deras rådplägningar och deltog i deras diskussioner. I salen, der undersökningen hölls, bar hela hennes uppträdande en prägel af utomordentlig energi. Hon är vid ungefär 36 års ålder och något öfver medellängd. Hon var svartklädd och beslöjad, så att man endast med möda kunde urskilja hennes blekhet och hen nes -rikå bruna hår. Under uppläsningen af rapporten lyfte hon emellertid sin slöja och betraktade sina domare med fast och lugn blick. Då presidenten tillsade henne att resa sig, tog hon, utan att vara tillfrågad, ordet och yttrade: Jag vill hvarken försvara mig eller låta någon uppträda till mitt försvar. Jag tillhör den sociala revolutionen och underkastar mig ansvaret för mina handlingar. Hvad jag begär af eder, som här utgöra krigsrätten och icke uppträda under falsk flagg, såsom benådningskommissionen, af eder, som:döma med öppet visir, likasom jag svarar med obeslöjadt ansigte — hvad jag begär, är att jag må få dela mina mördade bröders öde! Jag underkastar mig detta outsägligt fega straff i våra martyrers namn! På fråga af presidenten om hon yttrat hotelser mot republikens president gaf hon till svar: Jag ville ha bort nationalförsamlingen, och jag beklagar, att Ferrå afslog min framställning i detta fall; men jag ville taga endast två menniskors lit: Thiers och mitt eget! Presidenten frågade nu: Skref pi ej i le Cri du Peuple ? — Jag tillhörde icke tidningens redaktion, lydde svaret, man intog dock mina artiklar. I allmänhet läste jag ingen tidning; jag hade ej tid dertill. Jag öfvervar kommunens möten och deltog i dess beslut. Man hår mycket orätt uti att framkasta hårda beskyllningar mot kommunen, som var utan skuld. Det har aldrig varit fråga om brandanläggningar eller mord af de som gisslan fänglade personer, Mordbrännare och mördare finnas endast i polisens leder. Jag tillhör revolutionen och talar här i martyrernas namn. Gören med mig hvad ni behaga. — Presidenten: Yttrade ni inte under förhöret, att ni deltagit i striden? — Jag var med vid Issy. Der bar jag qvinliga kläder med ett rödt bälte. Samma dag generalerna Thomas och Lecomte dödades, var jag deremot klädd som nationalgardist. för att ej väcka uppseende. — Presidenten: Bar ni vapen? — Jag hade en karbin. Då den anklagade återtog sin förra plats, uppstod en stark rörelse bland åhörarne, 9Sedan vittnena blifvit hörda och advokaten Haussmann förklarat, att han på den anklagades utryckliga begäran icke ville söka att försvarahenne, frågade presidenten om hon sjelf ej