Dagens Nyheter – 8 januari 1872, sida 1

SS MW stannade slutligen tvärt, midt under en hög tall och alldeles nära en skogsväg. Ja, ja, jag ser att de ha kört den här vägen; jag undrar just om han sjelf kuskat för någon vagn?4 gade den lilla tänkerskan halfhögt för sig sjelf — men hon spratt till i detsamma och monologen var slut. Hvad var det hon sett eller hört? Såväl de vackra ögonen som ock de nätta öronen hade samtidigt emottagit en förnimmelse. Det var ljudet af en suck som utgick från en ung man, hvilken satt på en trädstubbe invid vägen. Han var klädd i sjömansdräögt — det var Mortimer. Hvarför han suckade, det kunde den barnsliga Nanny icke förklara, ty att han skulle vara trött af att gå, det ville hon icke tro, fororna voro visserligen långt borta, men han var ju i öfrigt en så snäll ung man. Ah, tänkte flickan och en skälm log i hennes öga, han tänker visst på sin käresta i England, det är säkert, Skall jag skrämma honom med att skrika — nej, han ser ju så allvarlig ut. Se så, nu stiger han upp, han går bestämdt sin väg — och då — — får jag ju icke taga afsked af honom. Det går icke an. Jag vill sjunga, då stannar han nog. Och lilla Nanny började med en visserligen oöfvad men klargfull röst sjunga den vackra folkvisan Kristallen den finat. Hon sjöng omedvetet sitt eget lof. Vid de första tonerna vände sig Mortimer