Dagens Nyheter – 8 januari 1872, sida 1

hade något att säga till sitt försvar. Louise Michel svarade: Hvad jag fordrar af krigsrätten, som här upptrader som min domare, hvad jag har att säga till eder som militärer, hvilka döma i allmänhetens åsyn, det är att jag afföres till lägret vid Satory, der våra bröders lik redan finnas... Jag måste skiljas från samhället; man säger eder, att I bören handla så, och republikens kommissarie har rätt. Då det kommit så iångt, att hvarjbjerta, som klappar för friheten, endast tyckes ha rättighet till en smula bly, så anhåller jag att få min andel deraf! Dömer man mig avt lefva, skall jag aldrig upphöra att ropa på hämd, och jag skall angifva mördarne i benådningskommissionen till mina bröders hämnd. — Presidenten: Jag kan icke låta er fortfara att tala, om ni fortsätter i samma ton...-— Louise Michel: Jag har slutat. Om ni icke äro fega, så döda mig! Efter dessa ord, som framkallade en ännu starkare rörelse bland åhörarne, drog rätten sig tillbaka för att öfverlägga, hvarefter, på grund af krigsrättens enhälliga beslut, såsom för några dagar sedan berättades, Louise Michel dömdes till lifstids fängelse å någon befästad plats. Då hon underrättades om, att hon hade 24 timmar för att begära en revision af domen, utbrast hon: Nej, här är icke fråga om någon appell; jag skulle dock hafva töredragit att få döl