Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 2

menniskoansigte är då en samvetsstorm härjat hjertats ve:ld, en storm den man såg att han fruktat vida mera än någonsin den, hvilken nu rasade omkring hans präktiga skepp. Men blicken var klar, der han högrest och än i gin mannaålders bästa kraft sjelf stod vid styrratten, lugn och stark attåse. Men denna blick var mera än lugn, den var tillika kall, kall. säsom Islands glacierer. Liknelsen är på sätt och vis träffande, ty der bränn tillika en Heklas inre glöd i -hans mörka öga. Det låg ett slags resignorad undergifvenhet i den så kallade själsspegelns tysta; blott af stormens vilda andar fattade språk, men tillika ett trots, som tycktes vittna om ett ohejdadt sjelfförtroende, och då stormen zågon gång i hela sitt vilda hån bröt af en spira eller slet sönder ett segel, ljungade blicken i en besynnerlig glans, som tycktes tala den derinom lågande själens mest naturliga språk: jag är jag. Och dock hade hans blick kunrat vara öm; det låg någonstädes i en vrå af densamma liksom en återhällen bön: så nära målet — och kanske är allt förbi? Kapten, mera röt än skrek en hes basröst invid hans öra, kapten, vi drifva in på de der bränniogarne derborta i lä. eGoddam, så må vi drifya — hvem är rädd här ombord? ver kapten Ralphs afmätta, men genom stormen höst ljudande svar. Med det svaret åtnöjde sig de bistra sjö