Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 1

Ett tal af dr Döllinger. Den 23 deceinber höll den nye rektorn vid universitetet i Miänchen dr v. Döllinger sitt installeringstal, hvilket åhördes med stort deltagande och spändt intresse. De tre vyerldsligaX fakulteterna voro ganska talrikt representerade; den teolögiska lyste genom sin frånvaro; ty endast teol. profes. sor Friedrich var tillstädes, och han innehade inget ordinarie lärostol. Dynastien representerades af den ännt studerande prins Arnolf, prins Luitpolds yngste son, ministeören af grefve Hegnenberg och inrikesministern v. Pfeufer, staden af sin borgmästare dr. Erhardt. Bland andra närvarande notabiliteter märktes, förutom flera ledamöter af riksdagen, preussiska sändebudet, friherre vy. Werthern och professor Reinkens. Ämnet för talet var detta: XHyilken betydelse ha de senaste stora händelserna för de tyska högskolorna och deras uppgift!?4 Efter att ha egnat några vackra ord åt minnet af dem bland universitetets lärjungar, som stupade under fransk-tyska kriget, försäkrar talaren att äfven genom detta för Tyskland så ärofulla krig ingen säkerhet för freden vunnits. Tyskland bör icke afväpna, det måste hålla handen på svärdet, emedan öfver hela Frankrike ständigt ljuder ett upprop till hämd. Detta förhållande får emellertid icke dölja för oss, att alla kristna folk äro medlemmar af ett stort förbund, och att hvarje nation har erhållit sin egendomliga uppgift i afseende på mensklighetens utveckling. Tyskarne må, om Frankrike åter skulle höja sig efter sitt fall, utan afund bevittna detta; och just i vår egenskap af segrare, sade tal., tillkonimer det oss att erkänna tillvaron af en gammal, outplånlig sympati mellan Tyskland och Frankrike. Det ena folkets historia kan ej förstås utan att den sammanställes med det andras. Hvad beträffar det andliga sambandet mellan båda nationerna, var Tyskland vanligen den mottagande parten, emedan dess gamla rike efter en kort blomstring förföll och universitetet i Paris redan tidigt förmedlade Frankrikes inflytande på Tyskland. Men efter Filip den skönes tid, som med påfvens bjelp traktade efter tyska kronan, har det politiska inflytandet, ehuru vanligen till föga fromma för landet, följt det andliga i spåren. Det vore ett fel, om vi efter Frankrikes nederlag icke mera egnade någon uppmärksamhet åt dess sträfvanden inom andens område. Frankrike skall nemligen länge behålla sin roll såsom id6ernas och upptäckternas medlare. Visserligen äro för närvarande alla ädlare och mera upplysta fransmän djupt nedslagna i följd af det social-politiska reformarbetets totala resultatlöshet — man börjar redan säga om nationen att hon är utan räddning förlorad. Men hennes lifskälla har ännu icke utsinat, ännu har hon snille, energi och materiella ressurser i outtömlig grad. Frankrikes nuvarande förfall härrör i främsta rummet af dess historiska litteratur. Denna är, tack vare nationens lifliga intresse för det förflutna, rikare än något annat europeiskt folk har att uppvisa, men len har städse tjenat partisyften och nationalfåfängan, i forna dagar förherrligande Ludvig XIV:s absolutism, på senare tiden len stora revolutionen. Lamartine har i sin Girondisternas historiaX framställt septem