Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 1

SEEN SANTERNNRST berrtordens fasor i en romantisk, sentimental belysning, och Thiers har missbrukat den senare, krigiska hälften af revolutionen till att reta nationalfåfängan. Förgäfves ha Tocqueville och den olycklige Prevost-Paradol höjt sina varnande röster mot detta oskick. Den af hela litteraturen understödda omoraliska motströmmen var för stark. Också har Frankrike till sist uppträdt med dolken i hand, för att skära ett stycke kött ur Tysklands kropp. Den så mycket predikade dogmen innehöll tre artiklar, den första handlande om franska nationens ädelmod och storhet, den andra om hennes oförytterliga rätt till Rhen, samt den tredje om omöjligheten för hvarje annat folk att besegra franska armen — sådana voro de lärosatser som ledde till det högst oförnuftiga förklarandet af 1869—70 års krig. Men den ödesdigra dagen, den 18 juli 1870, blef ännu en krigsförklaring slungad mot Tyskland. Den katolska verldens andra hufvudstad förklarade den tyska vetenskapen krig, 547 biskopar proklamerade påfvens ofelbarhet, hvilken dogm blott för tyskarnes skull var uppställd, emedan man genom densamma ville sätta en dam mot den tyska forskningen. Under loppet af en menniskoålder ha jesuiterna uudanträngt de gamla teologiska läroböckerna och ersatt dem med nya, fulla af falska satser; endast i Tyskland har detta sträfvande ieke helt och hållet lyckats, deraf nu kriget mot den tyska forskningen. Redan förut har jesuitismen bekämpat en gren af vetenskapen, nemligen naturkunnigheten, men den led i denna strid sjeif till sist ett afgörande nederlag. Nu har turen kommit till det historiska studiet. Det är derför biskoparne klaga hos tyske kejsaren öfver den tyska vetenskapens söndring och kalla de tyska universiteten för stinkande benrangel. Men historien skall icke gå miste om den seger, som naturforskningen har vunnif, isynnerhet som hon i vetenskapligt hänseende aldrig stått högre än nu. Tal. framställer härefter en intressent öfversigt af Tysklands historia, visar tydligen att påfvarne och Habsburgska huset äro skuld till den tyska splittringen samt att ett häfvande af det gamla bedröfliga tillståndet endast genom svärdet kunde ske. Hvad återupprättandet af den tyska kejsarvärdigbheten angår, hade tal, just ej så mycket deremot att ineända, då ju den tyske kejsaren icke är någon kejsare i samma mening som andra sådana; han är den förnämste bland sjelfständige konungar och furstar, tyska nationen är ett folk af folk, stammarnes federativa sjelfständighet måste hållas vid makt. Vi vilja, sade han, ingen centralisation och ingen allsmäktig hufvudstad, hvars gatu-pöbel genom ett lyckadt uppror tillintetgör ett stort rikes författning. Härpå uppstår frågan, åt hvilka studier sakernas senaste vändning företrädesvis gifvit em ökad betydelse. Jemte historien och ilosofien, har isynnerhet den tyska teolosien fått en stor uppgift sig förelagd. Hon nåste lära och glömma mycket hos båda confessionerna, utbyta sin hittillsvarande volemiska karakter, som kostat Tyskland så nycket elände, mot en annan, kärleksfullare, och derigenom bana väg för denna försoring mellan de olika bekännelserna, efter a a AT ta dates to de en ee BRT ET LET tear Ni