Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 1

jublande höjde den segrande störtsjön sina vunna trofger i luften, omhvirflade af det yrande skummet, som framkallades af elementets hånande skratt. Kapa masterna!4 hördes kaptenens skarpa stämma genom orkanens brus, och tio blanka bilor sänktes, liksom rörda af en elektrisk stöt, sin hvassa egg i de stolta masternas fasta rundning, medan lovartssidans vanter och linor lika hastigt affärdades med samma tysta, beredvilliga lydnad. Det var ett rysligt, men storartadt skådespel, då det sköna skeppets tre stolta master gingo öfver bord med ett dån som nästan öfverröstade orkanens. — Fartyget reste sig nu och flöt lättare på vågorna, men blott ett redlöst vrak. Det händer jemväl i lifvet ofta nog att man flyter lättaret sedan man blifvit vrak. CHvar är gossen, styrman?4 frågade herr Ralph, sedan förstörelseverket var fallbordadt, och en glad stämma svarade: Gossen är här, min far, och jag tror att jag icke försummat min skyldighet. Till och med gamle Gorm sade att jag är en riktig sjömans äkta son. Han har rättt — svarade kaptenen med ett egendomligt leende på det allvarliga anletet, och de mörka molnen på natthimmelns nästan lika dunkla botten varsnade det leendet och buro det, der de tågade med vinden i kapp, ostvart hän till Gotlands gästfria kust. Nu stötte fartyget på för första gången,