Dagens Nyheter – 3 januari 1872, sida 1

Vi, för vår del, måla derföre mindre i hyvinande viadtjut och brusande vågskum än kanske fastmera i den andra genren, der vi möta för våra läsare måhända förtroligare stormar, till det yttre ofta nog stormar i ett vattenglas, men som ha den egenheten att de vanligtvis bortsopa vida flera. bjertats blommor än naturens utbrott skada den grönskande ängens små, leende, ljuft doftande juveler. Likväl skola vi derhos försöka att i händelsernas gång infläta ett och annat oskyldigt skämt samt till och med någon öm suck — det sistnämnda momentet förutan kunna ju noveller i allmänhet icke ega bestånd. Det var en mörk natt i augusti månad år 186. Ett stort fartyg arbetade sig tungt genom vågorna. Det knakade i alla dess fogningar, så att det lät som skulle denna vackra skapelse af så mycken mensklig eftertanke, såsom kapten Marryat kallar ett väl tackladt skepp, sucka öfver sin oförmåga att kunna motstå elementernas råa makt. Få segel fördes och äfven dessa sletos nästan ögonblickligt i stycken, i fall det lyckades de modige sjömännen stt få dem tillsatta i behörig form. Det gällde att klara Gotlands vestkust, ett svårt göra i stark vestlig storm, i synnerhet om man råkat komma strandens bränningar så nära som fallet var med skeppet Bättring, kapten William Ralph, från London till Stockholm, i barlast. Herr William Ralph var blek såsom ett