Dagens Nyheter – 30 december 1871, sida 1

våndas och bedja. Då de stego upp i första daggryningen, var hon redan borta, och kort derefter sågo de henne komma ned från länsmansgården och åter gå upp åt dalen. Men innan det blifvit ljus dager, visste de, att hennes ärende varit att anmäla sonen för mord. Då Salborg kom hem, följde henne två män för att hemta Jon. Både fader och son voro inne, då de kommo. Gjest satt på bänken; men då han hörde hvad deras ärende var, kände han, att han ännu var den man, hvars hand ingen önskat komma för nära i hans ungdomstid, och då han ljudlöst, som om han icke hade rört vid golfvet, i ett enda språng stod framför männen och ropade: hvem hår anklagat honom för slikt?X, tänkte de detsamma, ty ingen af dem svarade. Men då han andra gången frågade hårdare och än mer hotande: jag frågar hvem som anklagat honom för slikt?4 då sågo männen på Salborg. Gjest följde deras blickar, och då han stod ansigte mot ansigte med sanningen, då var det förbi med styrkan både i hans fot och hans sinne: han störtade till golfvet utan ett ord. Jon rasade som ett vilddjur. Han slog och sparkade, bad och förbannade, så länge han såg en utsigt för sig; men när han märkte, att det var förbi, teg han och yttrade